Den tomma glassbägaren

Vi sitter på vår balkong och äter kvällsmat. En bil stannar framför huset mitt emot och släpper av en kvinna med flera påsar i ena handen och en tom glassbägare i den andra. Hon ställer ifrån sig glassbägaren på en låg stolpe som skiljer trottoaren från gatan medan hon låser upp porten i huset. När hon går in står glassbägaren kvar på stolpen. 

Det börjar krypa i mig. Men hon kanske bara glömde den, hon hade ju mycket att bära, tänker jag och försöker andas i fyrkanter.

En stund senare kommer samma kvinna ut ur huset igen. För syn på glassbägaren, lyfter upp den (Sådärja! tänker jag) men bestämmer sig sedan för att låta den stå kvar.

Är det något som gör mig vansinnig är det lata människor som slänger skräp där de går och står som vore de någon slags överpascha som det är självklart att någon annan ska plocka upp efter. Hur svårt kan det vara att bara ta med sig skräpet och slänga i närmsta papperskorg, eller som här flytta den tomma glassbägaren från  stolpen till soppåsen man med största sannolikhet har i sitt eget hem, en meter från den plats där man istället valt att lämna sitt skräp!

Så när den skitaktiga kvinnan ifråga kommer tillbaka med ett bröd under armen hänger jag över balkongräcket, hötter med näven och ryter: 

"Ta med dig dina sopor, lortgris!"

Nä, det gör jag naturligtvis inte. Jag störtar ner för trapporna, över gatan och bultar med båda händerna på dörren där hon just försvunnit in. När hon öppnar dörren  pekar jag på den tomma glassbägaren och ryter:

"Ska du inte ta hand om din skit, jävla..."

Och när hon säger att det kan väl jag göra själv om jag nu tycker att det är så viktigt,  slänger jag in glassbägaren i hennes hall.

Nä, det gör jag inte heller. Jag sitter kvar på min balkong och ångar av irritation. Det enda som irriterar mig mer än att man kan lämna skräp efter sig på det där arroganta sättet är att jag inte hänger över balkongräcket och vrålar åt den som lämnar skräp efter sig på det här arroganta sättet.

När kärringen kommer ut på nytt, nu med två soppåsar som hon går upp och slänger i containrarna i korsningen UTAN ATT TA MED SIG DEN TOMMA GLASSBÄGAREN NÄR HON ÄNDA SKA SLÄNGA SOPOR! får jag ett apoplektiskt anfall. Men vrålar ändå ingenting från balkongen.

Men i morgon, när jag själv ska gå med mina påsar till containrarna, då ska jag minsann ställa den där jävla glassbägaren på trappsteget utanför kärringens port.

Morgonen därpå klampar jag bestämt  ut med mina påsar. Det finns ingen tom glassbägare på stolpen längre. Någon annan har plockat bort den. Jag går upp till containrarna som en sprucken ballong.