Söndagarna

Söndagsförmiddagarna i vårt kvarter i Palma är stilla förmiddagar. Det ligger en  sömnighet över kvarteret, som är så tydlig att den känns ända upp på vår balkong där jag sitter med min anteckningsbok. Plötsligt flåsar tre joggare förbi upp för backen mot borgen, men det är snart borta och söndagsfriden sänker sig åter över gatan.

Inte ens Filipinska församlingen i bottenvåningen är vaken. Det börjar sitt söndagsmöte först klockan 16 och då sjunger de så huset gungar. Men det är som sagt inte förrän klockan fyra. 

Under söndagspromenaden går vi längs tomma gator och njuter av friden. Knappt några bilar hörs, bara fågelkvitter. Tills vi kommer fram till baren  can Sito. Där får vi skrika till varandra och till servitören för att göra oss hörda. Det är här alla är. Åtminstone alla som är 55 +, de flesta är extraplus. Det äts chips och dricks vin, öl eller kaffe, men främst pratas det. Ett gubbgäng står runt en betongbänk utanför serveringen  med sina ölglas för att kunna röka samtidigt. Alla har de något att säga.

Jag förälskar mig i damerna med sina degiga åderbråcksben, foträta skor och blommiga tantklänningar.  De är så mycket vackrare och intressantare än de unga och rika som sitter i divanerna på Puro beach club. Trygga i sig själva och inte så ängsliga kring hur de ser ut, så självklara vid sitt bord. Men minst lika högljudda.