När några hundra svanar kan vara en besvikelse

I mars varje år kommer svanarna till sjön Tysslingen. De stannar här på sin väg upp genom Sverige, från sina vintertillhåll. Förmodligen för att utbyta skvaller om vad som timat under det gångna året. Uppgörande av planer för det kommande.

Varje år kommer också fågelskådare hit en masse. De ställer upp sina husbilar och sina dyra kikare och sedan...skådar de väl fåglar, förmodar jag. I flera veckor. 

Det är ett vårtecken när de kommer, fåglarna och fågelskådarna. Det är en vårtradition att åka och titta på dem, och lyssna på dem inte minst, för de har mycket att säga varandra. Svanarna menar jag då, skådarna är betydligt tystlåtnare. Annars kan skådande av fågelskådare vara minst lika intressant som själva fågelskådandet. 

Det är också tradition att det är kallt och blåsigt så att det visslar och ilar i benpiporna. Mina benpipor, svanarna rör det inte i ryggen och skådarna har dyra outdoors-kläder. 

Varje morgon vid inflygningen(!?) räknas svanarna på så vis att någon står och trycker på ett sådant där litet räkneverk som man kan ha i handen.

Den dagen då vi var där skulle man ha tryckt in 2848 svanar i det där lilla räkneverket. Men när vi kom dit kan det inte ha varit mer än högst 200, enligt min uppskattning. Det var inte utan att jag var lite besviken.