En (inställd) natt på Blåkulla

Nu, i skrivandets stund, förbereder påskkärringarna sin hemfärd från Blåkulla. Djävulens häxsabbat börjar närma sig sitt slut för denna gång. Men vilken fest det har varit. Ölet har flödat och klackarna har nuddat taket mer än en gång. I Blåkulla är ju allt upp och ned och bak och fram. Kärringarna har skött sig och alla levererat ett bortrövat barn som nu ska gå i Djävulens tjänst. Kärringarna känner sig nöjda, liksom Djävulen själv. Kanske gör de om det igen redan till Valborg. 

Men inte alla påskkärringar gillar häxsabbaten. Påskkärringen Esmeralda for alltid till Blåkulla med ångesten rivande i magen. Hon gillade varken öl eller Djävulen och de andra kärringarna var taskiga mot henne för att hon inte ville röva med sig ett barn. De kallade henne för illojal meshäxa, och sådant vill ju ingen höra. Mobbingen gick så långt att hon till slut en påsk bestämde sig för att trots allt ta med sig ett barn. 

Det var så Esmeralda kom till mitt dockskåp för första gången. Det var nämligen Elvira som var det där barnet som hon med mycket ångest och vånda bestämt sig för att röva bort. Elvira var bara två år vid tillfället, så det skulle gå lätt att få med henne på kvasten. Trodde Esmeralda. Men då hade hon inte räknat med Laura. Sju vilda häxor hade inte kunnat slita Elvira ur famnen på henne. Efter en lång kamp slutade det med att Esmeralda föll samman i tårar däruppe på dockskåpstaket. Laura må vara döpt efter en dansk kokerska, men på klassiskt brittiskt manér satte hon tekitteln på spisen och  i hennes varma ombonade kök berättade Esmeralda allt om hur hon känt sig tvungen att röva bort ett barn för att de andra häxorna inte skulle stöta ut henne. Lauras hade undrat varför hon bara inte slutade åka till Blåkulla om hon nu tyckte att det var så obehagligt. En svindlande tanke. Att själv lämna häxgemenskapen.

Men året därpå hade hon flugit till dockskåpet istället och druckit te med Laura. Det hade blivit till en ny påsktradition och numera är hon en kär och efterlängtad vän till båda Laura och Elvira. 

Påskharen har också som tradition att titta förbi, men han har aldrig haft annat än goda avsikter.

Inte heller jag har brytt mig om att fara till Blåkulla i år. De där festerna är ganska överskattade faktiskt. Däremot har jag lyssnat på Mussorgskys En Natt på Blåkulla, ett gott substitut. 

                                                            God fortsättning på påskhelgen!