Szymborskas låda

 I dag är det Världspoesidagen. Dessa dagar.

Om man får tro mina Facebookminnen så har jag i fyra års tid firat denna dag med samma dikt av Wislawa Szymborska. Att det är Szymborska må väl vara hänt, det är ju Szymborska, men samma dikt i fyra år. Som om det bara fanns den.

Szymborska är en av flera gåvor jag fått av Bodil Malmsten. Som Dostojevskijs Idioten, Johannes Anyuros poesi, Beckett och Bolaño. Proust. 

För några år sedan var jag i Krakow och hamnade av en händelse på en utställning om Szymborska. Det var i Szołayski House National Museum och vi hade förväntat oss stora konstsamlingar i oändliga hallar, men allt som fanns var "Szymborskas låda. ", en utställning med föremål från hennes lägenhet.

"Det finns bara en utställning" sa personalen i kassan lite urskuldande. Men att det var Szymborska. De visste ju inte vilket fan jag var. Vilken lycklig slump det var, eller ödet.

I "Szymborskas låda" låg Nobelprismedaljen och diplomet undertecknat av Sture Allén och Torgny Lindgren. På väggen hängde en gammaldags telefon och jag stod där med luren till örat och hörde Szymborska läsa sina dikter. Szymborskas röst. 

Eftersom jag inte kan polska vet jag inte om hon läste den här dikten, som är en annan dikt än den jag tidigare har firat poesins dag med, men som vanligt beskrivs de stora tingen i enkla ordalag, som vanligt är hon fantastiskt.