Långsamhetens lov

När jag bestämde mig för att kalla det här inlägget för långsamhetens lov, kände jag att det var ett uttryck jag hade hört förr men visste inte var. Långsamhetens lov visade sig vara  en bok av Owe Wikström, som jag inte läst.  Den ska bland annat behandla frågan vad vi egentligen hinner njuta av i livet när vi bemödar oss om att vara effektiva och duktiga hela tiden, och har undertiteln "-vådan av att åka moped genom Louvren." När jag läste litteraturvetenskap beskrev vår huvudföreläsare A-kursen som just det, att åka moped genom Louvren. Eller om han rent av sa motorcykel.  Det vill säga vi tryckte i oss alldeles för mycket litteratur på för kort tid för att hinna uppleva den på ett tillfredställande sätt. Owe Wikströms bok står numera på min läslista. Men det kan dröja innan jag kommer till den, eftersom jag läser så långsamt.

För några dagar sedan konstaterade en vän och jag att vi båda var långsamma läsare, trots att vi läser mycket. Båda hör vi en röst som läser för oss inne i huvudet när vi läser något. Det här är faktiskt inte så sinnessjukt som det kanske låter, tror jag, men det tar lite längre tid att läsa på det här sättet än om man inte hör den där rösten. Men varför kan det inte få ta den tiden?

Det finns folk som lyssnar på poddar i en upspeedad hastighet för att hinna lyssna på så mycket poddar som möjligt. Har jag hört i en podd, som jag lyssnade på i normal hastighet. Jag får hjärtklappning av blotta tanken. Jag strävar efter att stå emot den stressade omvärlden, att inte ständigt göra flera saker samtidigt, att vara närvarande i den sak jag gör. Kanske hinner jag inte läsa alla böcker jag vill i min livstid, men de jag hinner läsa vill jag hinna känna att jag läser, inte bara sätta upp på listan över lästa böcker. Livet ska levas utan motorcykelkort, det är min devis. 

Jag drar mig till minnes att jag skrev om det här i min bok Att resa menhirer och riva tält - Berättelser från Bourgogne,   Jag påstod att fransmännen hade en annan form av tideräkning. Istället för att som vi svenskar hetsa runt för att hinna med så mycket som möjligt, ser fransmännen till att verkligen uppleva det de faktiskt hinner med.  Jag skrev att fransmännen har precis lika mycket tid som svenskarna men att deras tid sväller och blir djupare medan svenskarnas tid är en tunn som en tråd.  

Detta drar jag mig till minnes att jag skrev. När jag bläddrar i boken för att kontrollera att jag verkligen gjorde det, kan jag inte hitta det. Jag kan aldrig hitta någonting jag läst. Och nu kan jag tydligen inte hitta det jag skrivit heller. Förmodligen tog jag bort just den biten. Men det där förhatliga kommatecknet som sitter fel, det hittar jag naturligtvis. Det finns flera kommatecken som borde placerats annorlunda, men ett är värre än de andra och det står där hugget i sten. Djupsinniga och poetiska utläggningar om tiden däremot, de är förpassade till papperskorgen.