Det mest poetiska missbruket
Kom, i samband med Cornelis-filmen att fundera över den här romantiserade bilden av den missbrukande poeten igen. Att det finns någonting kittlande och, om inte lockande, så åtminstone spännande över bilden av den, av svält och droger, utmärglade poeten (nu var väl inte just Cornelis utmärglad, men...) sittande under en naken glödlampa i ett sjaskigt hotellrum i Paris, skrivande sina dikter.
Kanske handlar det om den här gränslösheten; Att på den egna hälsans bekostnad låta sig uppslukas av något, av diktandet. Att förakta döden, som de flesta av oss fruktar, strunta i livets skörhet och pumpa sig full med gift. Denna vägran av ge sig in i den vanliga, trygga lunken.
Kanske är det den typen av "mod" som kittlar.
Men man får ju inte missbruka vad som helst. Skulle det vara något "romantiskt" lockande med en matmissbrukande poet?
Eller skulle det bara vara äckligt?
Skulle man då inte bara prata om dålig karaktär, snarare om spännande dödsförakt?
Talar man förresten om spännande dödsförakt i samband med knarkande poeter eller är det bara jag?
Sen har väl de flesta av oss ätit för mycket någon gång. Jag gissar, utan att ha några vetenskapliga belägg för det, att vi är flera som äter/har ätit för mycket än som tar/har tagit droger. Vi är flera som kan sätta oss in i vad det innebär att äta för mycket. Det är så vardagligt att vi inte ens anser det vara särskilt dödsföraktande.
På samma sätt antar jag att de som tar droger inte är särskilt kittlade av den, av svält och droger, utmärglade poeten, inte ser något särskilt romantiskt i det.
I så fall har de alltså en betydligt sundare syn på saker och ting än "vi" andra?
Kanske handlar det om den här gränslösheten; Att på den egna hälsans bekostnad låta sig uppslukas av något, av diktandet. Att förakta döden, som de flesta av oss fruktar, strunta i livets skörhet och pumpa sig full med gift. Denna vägran av ge sig in i den vanliga, trygga lunken.
Kanske är det den typen av "mod" som kittlar.
Men man får ju inte missbruka vad som helst. Skulle det vara något "romantiskt" lockande med en matmissbrukande poet?
Eller skulle det bara vara äckligt?
Skulle man då inte bara prata om dålig karaktär, snarare om spännande dödsförakt?
Talar man förresten om spännande dödsförakt i samband med knarkande poeter eller är det bara jag?
Sen har väl de flesta av oss ätit för mycket någon gång. Jag gissar, utan att ha några vetenskapliga belägg för det, att vi är flera som äter/har ätit för mycket än som tar/har tagit droger. Vi är flera som kan sätta oss in i vad det innebär att äta för mycket. Det är så vardagligt att vi inte ens anser det vara särskilt dödsföraktande.
På samma sätt antar jag att de som tar droger inte är särskilt kittlade av den, av svält och droger, utmärglade poeten, inte ser något särskilt romantiskt i det.
I så fall har de alltså en betydligt sundare syn på saker och ting än "vi" andra?
Kommentarer
Sen att missbruk ALDRIG egentligen är tjusigt är en annan sak. Och kanske ... nej, helt klart ... kan stor poesi också ha skapats av någon som inte bränner "sitt ljus i bägge ändarna" ... men det är ändå förfärande vanligt (se rockvärlden, se skådespelare och artister ... etc etc ...)
Kram!