Att inte kunna läsa
Städade bland en massa tidningar härom dagen och hittade ett nummer av Språktidningen där det står om analfabetism. Jag hade tänkt att skriva om detta, då när tidningen var ny, och kanske har jag gjort det också men eftersom jag inte minns det så skriver jag igen.
I artikeln står det bland annat om filmen The reader där Kate Winslet spelar en kvinna som inte kan läsa och som hellre än att erkänna detta tar på sig skulden för ett svårt brott (Jag har inte sett filmen, jag refererar bara till vad som står i artikeln.)
Analfabeter, som jag talade med inför filmen berättade att fantasi är en omöjlighet när man är analfabet. Så saker som älvor, att gå bakåt i tiden, poesi, Shakespear, de världarna kommer analfabeter inte in i. säger Kate Winslett.
Är det verkligen så? Är fantasin verkligen något som är knutet till skriftspråket? Föddes inte älvorna långt före alfabetet? Den så omtalade "muntliga traditionen" av visor, dikter och historier, hur uppstod den?Själv hade jag en mycket livlig fantasi långt innan jag kunde läsa.
I boken Stenarna skola ropa av Ruth Rendell framställs Eunice Parchman som oförmögen att känna empati på grund av att hon inte kan läsa. Hon förefaller totalt känslokall inför ett spädbarn som hålls fram emot henne och även detta ska bero på att hon inte kan läsa. Är inte dessa känslor bortom, inte bara skriftspråket utan språket över huvud taget? Oberoende av sådana konstruktioner som språket?
I Språktidningen står det att analfabetism leder till utanförskap som leder till våld.Jag kan möjligen köpa att detta att inte kunna läsa i en värld där denna kunskap betraktas som mer eller mindre självklar föder en viss utanförskapskänsla. Kanske till och med en skamkänsla och en rädsla för att bli betraktad som "lite dum" och att detta påverkar de relationer man har på ett negativt sätt. Dåligt självförtroende i allmänhet brukar ju ha den inverkan på de sociala sammanhangen.Jag har svårt för människor som tycker illa om sig själva. De brukar låta andra betala dyrt för det säger Karin i Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (Och som vanligt hittar jag inte citatet, så det är som vanligt inte ordagrannt men andemeningen är den samma.)Men att man skulle vara oförmögen till empati?Eller oförmögen att beblanda sig med älvor, vättar och heffaklumpar, bara för att man inte får någon ordning på bokstäverna. Det tror jag helt enkelt inte på.
Fantasins utveckling, tror jag, beror mer av att man har historier och berättelser omkring sig, än just att man kan läsa dem. Det går ju faktiskt att umgås med olika sorters skrymt och väsen utan att blanda in bokstäver. Via filmer och ljudböcker, till exempel. Och förr när man hade tid att sitta vid brasan och berätta för varandra. Eller högläsning, det borde vi börja med i större utsträckning.
Apropå läsning och fantasi så har jag fastnat i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och då menar jag inte att jag fastnat så till vida att jag inte kan släppa den, jag kommer helt enkelt inte vidare. Det är ju en ganska fantasifull historia och i början tyckte jag att det var ganska rolig, men nu vet jag inte. Det är liksom något som fattas. Jag längtar inte alls efter att fortsätta läsa den utan har varit tvungen att slänga emellan med en PG Wodehouse, som jag alltid vill fortsätta läsa fastän de alla är likadana. Är det mej eller Hundraåringen det är fel på?
I artikeln står det bland annat om filmen The reader där Kate Winslet spelar en kvinna som inte kan läsa och som hellre än att erkänna detta tar på sig skulden för ett svårt brott (Jag har inte sett filmen, jag refererar bara till vad som står i artikeln.)
Analfabeter, som jag talade med inför filmen berättade att fantasi är en omöjlighet när man är analfabet. Så saker som älvor, att gå bakåt i tiden, poesi, Shakespear, de världarna kommer analfabeter inte in i. säger Kate Winslett.
Är det verkligen så? Är fantasin verkligen något som är knutet till skriftspråket? Föddes inte älvorna långt före alfabetet? Den så omtalade "muntliga traditionen" av visor, dikter och historier, hur uppstod den?Själv hade jag en mycket livlig fantasi långt innan jag kunde läsa.
I boken Stenarna skola ropa av Ruth Rendell framställs Eunice Parchman som oförmögen att känna empati på grund av att hon inte kan läsa. Hon förefaller totalt känslokall inför ett spädbarn som hålls fram emot henne och även detta ska bero på att hon inte kan läsa. Är inte dessa känslor bortom, inte bara skriftspråket utan språket över huvud taget? Oberoende av sådana konstruktioner som språket?
I Språktidningen står det att analfabetism leder till utanförskap som leder till våld.Jag kan möjligen köpa att detta att inte kunna läsa i en värld där denna kunskap betraktas som mer eller mindre självklar föder en viss utanförskapskänsla. Kanske till och med en skamkänsla och en rädsla för att bli betraktad som "lite dum" och att detta påverkar de relationer man har på ett negativt sätt. Dåligt självförtroende i allmänhet brukar ju ha den inverkan på de sociala sammanhangen.Jag har svårt för människor som tycker illa om sig själva. De brukar låta andra betala dyrt för det säger Karin i Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (Och som vanligt hittar jag inte citatet, så det är som vanligt inte ordagrannt men andemeningen är den samma.)Men att man skulle vara oförmögen till empati?Eller oförmögen att beblanda sig med älvor, vättar och heffaklumpar, bara för att man inte får någon ordning på bokstäverna. Det tror jag helt enkelt inte på.
Fantasins utveckling, tror jag, beror mer av att man har historier och berättelser omkring sig, än just att man kan läsa dem. Det går ju faktiskt att umgås med olika sorters skrymt och väsen utan att blanda in bokstäver. Via filmer och ljudböcker, till exempel. Och förr när man hade tid att sitta vid brasan och berätta för varandra. Eller högläsning, det borde vi börja med i större utsträckning.
Apropå läsning och fantasi så har jag fastnat i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och då menar jag inte att jag fastnat så till vida att jag inte kan släppa den, jag kommer helt enkelt inte vidare. Det är ju en ganska fantasifull historia och i början tyckte jag att det var ganska rolig, men nu vet jag inte. Det är liksom något som fattas. Jag längtar inte alls efter att fortsätta läsa den utan har varit tvungen att slänga emellan med en PG Wodehouse, som jag alltid vill fortsätta läsa fastän de alla är likadana. Är det mej eller Hundraåringen det är fel på?
Kommentarer
Lägg märke till att jag skrev "sa" ovan ... inte "skrev" och jag tror du har alldeles rätt där. Visst kan man ha fantasier, förstå älvor och troll och vättar även om man är analfabet ... bara det har berättats sagor för en, lästs för en. Men ett handikapp av grandiost slag är det ju. Fy sjutton!
Kramar!