Att gå på magkänsla

Jag är av naturen lat.
Eller vad nu orsaken är men lat är jag, hur som helst. Det är ett handikapp som jag måste arbeta med.
Sedan tror jag på det där med att svaret finns inom dig. Att du själv kan känna vad som är rätt. Jag tror på magkänslan.
Det är inte helt enkelt att handskas med dessa två...företeelser?...latheten och magkänslan. Att skilja den ena från den andra:
"Är den där känslan jag har ett tecken på att det här ska jag verkligen inte göra eller är det nu jag borde rycka upp mig och bjuda till lite för nu är jag bara lat."
För ibland är det så illa att saker som jag verkligen vill göra inte blir gjorda om jag inte sparkar mig själv i baken lite bestämt.

Till exempel har jag sedan jag blev frisk från min välomskrivna förkylning burit ryggsäcken med träningskläder till och från jobbet i omgångar. Till själva gymmet har jag emellertid aldrig kommit.
Varför är just frågan. Handlar det om lathet eller är det magkänslan?
Ena tillfället regnade det. Jag var halvvägs framme till gymmet när P ringde och berättade att detta faktum:
-Kom hem, det regnar ju.
Och jag kom hem.
Andra gången var det snöstorm och det var knappt jag ens kom hem.
I dag var det tredje gången gilt. Men då var det som om det enda som riktigt stämde var magen. Resten av kroppen ömmade och frös och var trött. Näsan var täppt och varje gång jag böjde mig frammåt slog en stor stenklump mot min panna med ett klonk. Från insidan liksom.
Då ignorerade jag magen och lyssnade till resten av kroppen.
Så inte kom jag till gymmet idag heller.

Men jag har i alla fall tagit mig samman och köpt biljetter och ska på bio i morgon för första gången på jag vet inte när. Tror att förra Harry Potter-filmen var den senaste jag såg. I morgon blir det filmen om min tonårsidol Cornelis Vreeswijk. Är lite misstänksam mot att Cornelis spelas av en norrman. Cornelis ska prata stockholmska. Om man säjur...