Öijer ännu en gång

Det beror inte på att jag skrivit om analfebetism att Veckans Dikt får lyssnas till den här gången.
Men det passar ju bra.

Öijer ska man ju dessutom just lyssna till. Det får liksom en ytterligare dimension. Sen är hans framträdande sådant att jag ibland upptäcker att jag är så koncentrerad på att lyssna så att jag knappt hör vad han säger, om ni förstår vad jag menar.
Dessutom älskar jag detta att han gör en slags målgester efter att han har läst en dikt. Som om han har begripigt detta att en bra dikt förtjänar lika hög status som ett snyggt mål i fotboll.
Minst.