Har jag ingen humor?
Jag kämpar vidare med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det måste ju vara något fel på mig som inte kommer framåt i den här boken! På omslaget citeras Lasse Berghagen som påstår att det är den roligaste bok han någonsin läst. Själv känner jag att jag vill skicka en lista med boktips till Lasse Berghagen. Kanske har jag ingen humor.
Men jag tyckte ju också att den var jätterolig i början; det självklara sätt som det oväntade presenterades på, hejdlösheten. Det var när själva rymningshistorien började varvas med historiska tillbakablickar som jag tyckte att det började kännas en aning...trött. Som att de bitarna slarvades över lite, trots att de tog så mycket plats, som om författaren inte heller tyckte att det var så kul längre. Förlåt författaren.
Jag varvar med att läsa Majgull Axelssons Slumpvandring och det är inte heller någon rolig bok, ska gudarna veta, men den är bra. Majgull Axelsson slarvar aldrig. Jag läser boken igen eftersom jag letade efter ett citat. Ett citat som jag inte hittade när jag bläddrade igenom den lite skummande så där. "Lika bra att läsa den ordentligt.", tänkte jag glad att hitta en förevändning. Nu hittade jag citatet redan på sidan 55 men man kan aldrig få för mycket av Majgull Axelsson så jag fortsätter.
Detta var citatet:
Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att varje ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt längt borta i universum, om hon till exempel hade krupit genom några av de där kosminska maskhålen som den där docenten talad om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som femtonåring. Hon skulle kunna se hur hon en påskdag för länge sedan stod i just den här hallen framför just den här spegeln och för första gången såg med glädje och glitter på flickan bakom spegeln, därför att någon annan för första gången hade sett med glädje och glitter på henne själv.
Ljuset har bevarat henne i det ögonblicket. Det finns för alltid.
Någonstans.
Men jag tyckte ju också att den var jätterolig i början; det självklara sätt som det oväntade presenterades på, hejdlösheten. Det var när själva rymningshistorien började varvas med historiska tillbakablickar som jag tyckte att det började kännas en aning...trött. Som att de bitarna slarvades över lite, trots att de tog så mycket plats, som om författaren inte heller tyckte att det var så kul längre. Förlåt författaren.
Jag varvar med att läsa Majgull Axelssons Slumpvandring och det är inte heller någon rolig bok, ska gudarna veta, men den är bra. Majgull Axelsson slarvar aldrig. Jag läser boken igen eftersom jag letade efter ett citat. Ett citat som jag inte hittade när jag bläddrade igenom den lite skummande så där. "Lika bra att läsa den ordentligt.", tänkte jag glad att hitta en förevändning. Nu hittade jag citatet redan på sidan 55 men man kan aldrig få för mycket av Majgull Axelsson så jag fortsätter.
Detta var citatet:
Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att varje ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt längt borta i universum, om hon till exempel hade krupit genom några av de där kosminska maskhålen som den där docenten talad om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som femtonåring. Hon skulle kunna se hur hon en påskdag för länge sedan stod i just den här hallen framför just den här spegeln och för första gången såg med glädje och glitter på flickan bakom spegeln, därför att någon annan för första gången hade sett med glädje och glitter på henne själv.
Ljuset har bevarat henne i det ögonblicket. Det finns för alltid.
Någonstans.
Kommentarer
Kram!