Fjällräven
Livet är inte en rak linje mellan två punkter. Livet är cirklar som blir allt vidare och lägger sig utanpå varandra. Som årsringarna på ett träd. Jag har nyligen införskaffat mitt livs andra Fjällräven ryggsäck.
Min första Fjällräven var turkosblå och jag fick den av mina föräldrar när jag skulle börja i tvåan. Efter ett år i skolan med en namnlös mörkblå ryggsäck hade jag åtminstone lärt mig en sak: det var en Fjällräven man skulle ha.
Min andra Fjällräven är vinröd och av modellen Kånken Mini. Jag har köpt den, inte så mycket för att det är en Fjällräven man ska ha, även om det börjar bli ganska vanliga igen, men jag har problem med nacken och får ont av sådana där väskor som man hänger över axeln. I alla fall skyller jag på det. Sanningen är den att jag är barnsligt förtjust i den, barnsligt på en tvåakladdares nivå.
När jag gick i tvåan hette Kånken Mini Fjällräven Knatten och en sådan kunde man under inga omständigheter ha. Det var en väska för bebisar. Hade man en Fjällräven Knatten blev man ofelbart mobbad. Men vid 41-års ålder går det bra. Allt går i cirklar och förr eller senare hamnar man oundvikligen med fötterna upp och huvudet ner.
I cirkeln runt elden när vi var på skolutflykt i skogen, med matsäck i Fjällräven-ryggsäckarna, hamnade jag ofelbart på den plats där man fick rök och sot i ögonen. Korven gick sönder när jag försökte sätta den på grillpinnen, eller ramlade ned i askan. Det var ett elände att vara på skolutflykt i skogen.
Allt detta minns jag när jag öppnar min nya Fjällräven och konstaterar att den klassiska sittdynan fortfarande finns kvar i väskans rygg. Allt är sig likt. Det är nästan så att jag tror att jag ska hitta en gammal sirapsflaska inslagen i en plastpåse ordentligt ihophållen med en påsklämma så att mammas hemmagjorda saft inte skulle rinna ut i Fjällräven. Men sådana ser inte livets cirklar ut. Min mammas hemmagjorda saft finns bara kvar längst inne i de inre ringarna i trädet. Men där kommer den å andra sidan alltid att finnas.
Min första Fjällräven var turkosblå och jag fick den av mina föräldrar när jag skulle börja i tvåan. Efter ett år i skolan med en namnlös mörkblå ryggsäck hade jag åtminstone lärt mig en sak: det var en Fjällräven man skulle ha.
Min andra Fjällräven är vinröd och av modellen Kånken Mini. Jag har köpt den, inte så mycket för att det är en Fjällräven man ska ha, även om det börjar bli ganska vanliga igen, men jag har problem med nacken och får ont av sådana där väskor som man hänger över axeln. I alla fall skyller jag på det. Sanningen är den att jag är barnsligt förtjust i den, barnsligt på en tvåakladdares nivå.
När jag gick i tvåan hette Kånken Mini Fjällräven Knatten och en sådan kunde man under inga omständigheter ha. Det var en väska för bebisar. Hade man en Fjällräven Knatten blev man ofelbart mobbad. Men vid 41-års ålder går det bra. Allt går i cirklar och förr eller senare hamnar man oundvikligen med fötterna upp och huvudet ner.
I cirkeln runt elden när vi var på skolutflykt i skogen, med matsäck i Fjällräven-ryggsäckarna, hamnade jag ofelbart på den plats där man fick rök och sot i ögonen. Korven gick sönder när jag försökte sätta den på grillpinnen, eller ramlade ned i askan. Det var ett elände att vara på skolutflykt i skogen.
Allt detta minns jag när jag öppnar min nya Fjällräven och konstaterar att den klassiska sittdynan fortfarande finns kvar i väskans rygg. Allt är sig likt. Det är nästan så att jag tror att jag ska hitta en gammal sirapsflaska inslagen i en plastpåse ordentligt ihophållen med en påsklämma så att mammas hemmagjorda saft inte skulle rinna ut i Fjällräven. Men sådana ser inte livets cirklar ut. Min mammas hemmagjorda saft finns bara kvar längst inne i de inre ringarna i trädet. Men där kommer den å andra sidan alltid att finnas.
Kommentarer