söndag, mars 12, 2017

Det mänskliga vansinnet - ett axplock

Skräckfilm har jag aldrig förstått mig på. Men litteratur om gamla tiders polarexpeditioner, det är något av en, möjligen osund, passion. Jag tror att det är en passion som liknar andra människors intresse för skräckfilm, för det är med en slags lustfylld fasa jag läser.

Det ska vara de gamla expeditionerna, som sagt. De som ägde rum på den tiden när man inte riktigt visste vad som fanns där uppe, eller nere, på den tiden när man inte kunde kontakta yttervärlden och be dem skicka en helikopter för att hämta en när det började kännas lite tungt. Det ska vara på den tiden då man var helt ensam och utlämnad åt de där vita ödelandet, släpande tunga slädar över oländiga isvidder i mörker och storm. Kämpande mot kölden och svälten. Då man kunde bli fast där i år om det ville sig illa.
 Det ska vara på den tiden då polarexpedtionerna verkligen var att go ALL in, i ordets rätta bemärkelse. Det ska vara på den tiden då man gjorde polarexpeditioner inte enbart för sin egen ära utan för nationens och för vetenskapen. De här nutida professionella äventyrarna som bara ger sig ut på polarexpeditioner för att "utmana sig själva" har jag inte mycket till övers för.
   "Klipp er och skaffa ett hederligt jobb!" tänker jag.
Men det är inte bara nu som det finns underliga yrken.

I årets bokreafynd Alec Wilkinsons  Polarexepeditionen , som främst handlar om min favoritexpedition, Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hittar jag ett yrke som jag inte kände till sedan tidigare. Med tanke på hur mycket jag har läst om Andréexpeditionen borde jag ha stött på det men jag kan inte minnas att jag gjort det. Och det här är ett yrke jag skulle ha kommit ihåg.        1892 gör Andrée sin första uppstigning i ballong. Han följer med kapten Francesco Cetti som förutom att jobba som ballongpilot också försörjer sig som tankeläsare och självsvältsartist. Det är det sista yrket som ....fascinerar mig. 1887 hade Cetti haft en "föreställning" på Aquarium Theater i  London där han uppträdde i 30 dagar med att bara dricka vatten, inte äta något. Tusentals människor besökte eventet.
Det är ju ett direkt osmakligt evenemang.
Särskilt då man nyss läst om Greelys polarexpedition där 17 man svalt ihjäl och de sju som överlevde var så utmärglade att de inte orkade stå upp utan krälade på alla fyra.
Ännu osmakligare är det att tänka på de som svälter, inte för att de frivilligt gett sig ut på vansinnesfärder i extrem kyla, utan bara för att de råkat födas på fel plats i världen.
Och så finns det de som tycker att det är en helkväll på teatern!

Vi kan bara konstatera att människan alltid varit galen; Cetti och alla som kom och tittade på honom, de som ger sig ut på polarexpeditioner, oavsett orsak och jag som vällustigt ligger i min säng, med en godispåse på magen och läser om det.


Inga kommentarer: