Kanske Proust

För ett tag sedan läste jag att man hittat en filmsnutt där man kan se rörliga bilder av någon som möjligen är Marcel Proust (Jag skrev om det här också.) och jag tänkte att den filmen skulle jag vilja se.
Naturligtvis kan man se den. Den finns på YouTube. Allt finns på YouTube.
Så där går han då. Kanske.
I kommentarerna till klippet diskuteras det hur man verkligen kan veta att det är han. Och det kan man ju inte, förstås.
Jag tycker det är lite roligt att ett av argumenten mot att det är Proust är att han verkar så oartig och inte bryr sig om dem han passerar. Är det alltså otänkbart att Proust skulle vara oartig? Jag vet för övrigt inte om jag håller med om att han beter sig så illa mot de andra i trappan. (Varför skriver jag så där? "Jag vet inte om jag håller med", det betyder ju att jag inte håller med, och det vet jag väl om att jag inte gör. Varför denna onödiga försiktighet?)

Vi lär väl aldrig få veta om det verkligen är Proust. Men jag tycker att vi säger det. Det är ju så mycket roligare om det är han.
  Det är som med vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Världen vore ju så mycket roligare och trevligare om de verkligen fanns. Jag förstår inte varför vi så bestämt måste hävda att de inte gör det.

När jag skrivit detta får jag lite dåligt samvete. Lite dåligt samvete för att den där det är, om det nu inte är Proust. Kanske är det en helt vanlig ...Yves ...Gilabert, eller så. Och så skriver jag att det hade varit roligare om han hade varit Proust. Att det inte duger med att det är han, Yves.
Det är som Bodil Malmsten skrev någonstans om Bob Dylan och Leonard Cohen. Gubbar över 70 som turnerade världen runt och hade kärleksaffärer med kvinnor som inte skulle tittat åt dem om det varit några vanliga 70-åringar på en parkbänk. Men nu är/var de ju inga vanliga 70-åringar. De tillhör samma kategori som Proust, samma kategori som vättarna, feerna och älvorna, trollen och tomtarna. Den där kategorin som gör världen lite mer magisk.