Olika dörrar och en liten del av det som finns inom oss

Det finns vissa böcker som det är meningen att man ska läsa, som det är förutbestämt att man ska få i sin hand. Night train to Lisbon av Pascal Mercier stod och väntade på mig på en hylla i en engelsk second hand affär i Palma. Jag köpte den eftersom jag gillade omslaget, så enkelt var det. Det visade sig att även innehållet var något alldeles extra. Jag har fyllt flera sidor i citatblocket med Mercier. Bland annat med den här meningen:

Given that we can live only a small part of what there is in us -what happens to the rest

Ja, vad händer med resten? Med alla de där egenskaperna hos oss som vi inte plockar fram och odlar. De där egenskaperna som vi inte ens vet om att vi har, eftersom vi, vid ett vägskäl, eller ett val mellan två dörrar i livet valde bort den dörr som skulle öppnat upp insikten om, behovet av de där egenskaperna.

Jag har vid flertalet tillfällen i livet upptäckt att jag varit ganska bra på sådant som jag länge trott att jag var urusel på. Bara för att jag har varit tvungen att försöka mig på det under en längre tid.
Det måste ju finnas massor med sådana saker i en människa.
Vilken överraskning det skulle vara att upptäcka att jag, trots allt, har fallenhet för trädgårdsodling. Om jag bara bet i tillräckligt länge.
 Men som det är tycker jag att man bara kan ha ihjäl så många krukväxter innan man börjar känna sig som en slags koncentrationslägervakt.

Jag tror att detta faktum att vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss är orsaken till att jag har en så kallad rotation i en höft.
 Det känns ibland som om höften och knät och ibland också foten på den här sidan av mig är på väg att skruva sig loss från resten av kroppen. Det är som det högra benet vill något annat än resten av mig. Det vill ta reda på vad som kunde ha hänt om det gått till höger i den där vägkorsningen istället för vänster. En dag kanske det ger sig av för gott.



Kommentarer

Skatan sa…
Jag har sett filmen på Netflix en natt förvlängesen och den var bra men boken som en film är baserad på är nästan alltid bättre. Då hittar man de där pärlorna.
Vi syskon fick tidigt våra "roller" och jag var den opraktiska med tummen mitt i handen. Var och förblev. Men jag märker att när jag måste går det bättre och bättre att slå i den där spiken eller vad det kan vars.
Det är spännande att upptäcka de här nya världarna som finns därinne i alla fall.
Kram
Skatan

Populära inlägg