fredag, oktober 20, 2017

Idoler



Ovanför mitt skrivbord har jag en tavla med bilder och citat och målningar av mina idoler. Jag tycker om att titta på den där tavlan av många skäl men främst för att det är så skönt att det, trots allt finns så mycket bra här i världen. Här kommer en liten del av den:

Högst upp i gul ram har vi Mamma Mu. Jag gillar Mamma Mu eftersom hon gör saker som hon egentligen inte kan. Den bästa bilden på Mamma Mu är egentligen den när hon på väg upp i ett träd med brädor och spik för att bygga sig en koja. Men den bilden hittade jag inte. Men å andra sidan kan kor inte gunga heller, så det går lika bra med den här. Den sitter där för att jag ska komma ihåg att vara som Mamma Mu, och göra det där jag inte tror att jag kan. 

Till vänster om Mamma Mu skymtar vi en stadskarta över Beaune, vinhuvudstaden i Bourgogne. Det är också världens vackraste stad. Palma i all ära, men Beaune slår den ändå inte i skönhet. 

Sedan har vi en bild av deckarförfattarinnan Maria Lang. En söndagseftermiddag i sängen med en godispåse och en Maria Lang-deckare är bland de yppersta njutningarna i livet.

Bredvid henne hänger Bruno K Öijer och det gör han bland annat för den här dikten som också sitter en bit bort på tavlan:

Vårdarna 
ger dig vatten 
lite åt gången
i cell nummer sju
stickar du havet

Den har jag haft som ett slags mantra genom åren, för att komma ihåg att ta vara på det jag faktiskt får och inte gnälla över att det är för lite. Skvättarna av tid till exempel, pengar skulle man också kunna ha som exempel Det går att göra mycket av lite, av en sparsam vattenranson kan man sticka sig ett helt hav om  man tar vara på det. Och inte har så infernaliskt bråttom. Så tolkar jag den dikten.

På den större, oläsliga lappen finns Olav  Hauges dikt

MÅNGA ÅRS ÖVNING MED PIL OCH BÅGE
Det är den svarta pricken
mitt i tavlan du ska träffa,
just den, där
ska pilen stå och darra!
Men just där träffar du inte.
Du kommer nära, närmare,
nej, inte nära nog.
Så får du gå och plocka upp pilarna,
gå tillbaka, försöka igen.
Den svarta pricken gäckar dig.
Tills du förstår pilen
som står där och darrar:
Här är också en mittpunkt

Det där att man tror att man borde vara någon annanstans för att bli lycklig, sitt "bästa jag" osv, vara någon annan, göra något annat, att man tror att man alltid är lite vid sidan av där allt av värde händer. Och sedan när man stannar upp och tar sig tid att riktigt se var man egentligen befinner sig, så inser man att man är precis där man ska vara, att det här också är en mittpunkt. 

Nedanför Hauge sitter Sveriges coolaste poet och akademiledamot Kristina Lugn.  Hon är cool bara i sig själv och så är hon cool som poet också.

När jag var gift med Herrman 
då var det allmänt känt 
att jag var en mycket skicklig
hushållsassistent
Jag bjöd på glada tårtor
på pölsa och på vin
och jag var alltid ensam 
och snäll och rar och fin 
Jag kände sorgen växa
i vårt trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman 
och dog av valium
(...)

Bredvid henne sjunger Isak Grünewalds Det sjungande trädet. Den blir man glad av att titta på, det är något hoppfullt med sjungande träd.

Den vänstra svartvita bilden föreställer Nathalie Goldberg vars litteratur om att skriva är som religiösa skrifter för mig. Skriva med kropp och själ som finns på svenska och Wild mind till exempel. Jag gillar dem för att de inte handlar om hur du ska skriva en bestseller eller bästa tipsen på hur du blir utgiven eller ger ut själv. De handlar om vad skrivandet gör med dig som skriver, skrivandet för lustens skull, om att vara i själva skrivandet. Visst kan det vara bra med bestseller- böckerna också  men dem finns det så många av. Det är bra att det finns böcker som kommer ihåg det där andra också.

Bredvid Goldberg har vi Birgitta Stenberg som levde för skrivandet, gjorde allt  hon gjorde för skrivandets skull. Åtminstone om man får tro hennes självbiografier. Det är därför hon sitter där på väggen och för att hon var så tuff. På baksidan av  hennes bok Alla vilda står det att det är roligt att läsa om Birgitta Stenbergs "slarviga liv". Jag tycker inte att det är det minsta slarvigt och hon såg till att leva fullt ut så mycket hon kunde, hon tog vara på möjligheterna i livet. 

På båda sidorna om Stenberg och Goldberg sitter bilder på Bodil Malmsten. Har man läst den här bloggen förr så vet man att Bodil är den stora husguden i mitt liv. Hon är en författare som använder exakt rätt antal ord för att uttrycka något. Själv har jag pladdrat på om hennes förträfflighet inte alls lika stilfullt men mycket. Om man vill kan man läsa det här.

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Det var inte dåliga idoler det. Jag sitter här och funderar om jag har några idoler. Svårt det där men troligen kan jag tänka på min farmor Anna som for land och rike och jobbade. som strök med tungt strykjärn alla vita blusar med volanger och smock och krångel. Hur hon stod vid vedspisen och bakade festkakor till finare damers kafferep. En beställning på 70 kakor av varje och 7 sorter och alla exakta och fina och besvärliga såna som mandelmusslor och annat krångel Hur klarade man av det i en gammal järnspis och dessutom såg till att karlarna fick mat minst tre gånger om dagen. Det blir minsann min idol. Ska man se till författare så är det nog Astrid Lindgren, så härlig och rolig.