måndag, oktober 02, 2017

Anteckningar om 90-talet. 1:

Kampen mellan kaffe och te

På 90-talet tvingade jag mig själv att tycka om te. Det var ju lite kulturellt att dricka te och var det något jag ville vara på 90-talet så var det kulturell. Medan mina skolkamrater tjuvrökte bakom träslöjden, doppade jag lipton-påsar i ångande vatten i en kaffekopp på stadens enda tomma kaffe. Detta var långt innan kafé- och lattetrenden. 

Det slaviska kaffepimplandet som jag bevittnade hos mina föräldrar och deras generation föraktade jag. Att vara så förslavade under koffeinet att världen upphörde att fungera om man inte fick påfyllning av drogen vid bestämda klockslag. Så förslavad skulle jag aldrig låta mig bli. 
   1996 lät jag mig förslavas. En triumf för min mor som firade med att ge mig en kaffebryggare i namnsdagspresent, för att cementera mitt fall. 

Jag började dricka kaffe eftersom kannan med tevatten stod i andra änden av ett långbord under ett luciakaffe och jag var för försynt på 90-talet för att be någon skicka ned den till min ända.
  Försynthet har aldrig fört något gott med sig. Försynthet är ingen god egenskap. För den försynte. 

Inga kommentarer: