fredag, februari 02, 2018

På campingen 5

Baccara och kristallkronor

Det är morgon på campingen, en ny dag. Små moln seglar sakta över den intensivblå himlen.  Ett moln ser ut som en svamp, ett annat som Claudilles racka till hund. Och där kommer ett som ser ut som en kycklingvinge. Mannen i den blå WCT-overallen ler för sig själv där han ligger på en luftmadrass utanför sitt blå tält och lyssnar på Baccara.



Han har dragit ner dragkedjan på sin overalljacka och magen gungar glad och fri mot himlen, i takt med musiken.
  "I can boogie!" tänker magen innan en skugga plötsligt faller över dess vita hud.
   "Kan du sänka volymen på din jävla radio!"
Mannen i WCT slår upp sina ljusblå ögon och blickar in i ett par gnistrande gröna. Ovanför dem står det röda håret rakt upp av ilska.
   Först ser han inte vad det är. Något slags djur? Men sedan fortsätter det att prata, eller fräsa, och då hör han ju att det är kvinnan i husvagnen närmast toaletterna.
  "Det var ett jävla liv nera på restaurangen halva natten. De lät som om de höll på att slå sönder den. Och när det äntligen har blivit tyst därifrån. Då börjar du!"
  "Vet du hur många exemplar Yes sir, I can boogie har sålts i?
Den rödhåriga damen ger ifrån sig något som liknar ett morrande, gör en halvpiruet och ger sig av över gången så att gruset sprätter om fötterna som är instyckna i ett par organgea foppatofflor. När hon hunnit i höjd med toalettutrymmena snor hon runt igen och vrålar med sådan kraft att hon måste vika sig dubbel.
  "Stängggg aaaaaaaav raadion!"
WCT-mannen kan höra hur hon rycker upp dörren på sin husvagn och hur hon dammar igen den efter sig. Han rullar upp i sittande med ett pustande och sträcker ut en hand för att tysta Baccara.
Kanske borde han gå ner och se om det är något kvar av campingrestaurangen. Han drar upp dragkedjan över magen och ger sig av.
  Paul, Claudilles racka till hund kommer skuttande mot honom. Han gillar den här mannen. Han luktar alltid så gott av kyckling. Och så kliar han alltid Paul bakom örat på ett vänligt och förstående sätta. Just idag är Paul särskilt i behov av lite vänlighet och förståelse. Av någon anledning har han varit i onåd, så som han aldrig har varit i onåd förr, ända sedan han reste sig från sin plats i dörröppningen i går kväll. Men här kommer nu äntligen en vänlig själ. Som ett klängigt barn svansar han efter WCT-mannen förbi det omkullvälta plastbordet och in i campingrestaurangen.
   Därinne sopar Claudille golvet med ett stor piasavakvast och ilskna tag. Det klirrar förskräkt om galssplittret som skyndar sig mot dörren.
  "Oj då!" säger WCT-mannen och kliver bort till baren. Det knastrar under fötterna på honom.
  "Ja, oj då!" svarar Claudille och slänger ifrån sig kvasten. "Vad får det lov att vara?"
Ett tag tyckar han att hon liknar den ilskna kvinnan med det röda håret. Kanske är det hennes mamma? Fast när han tittar närmare på henne så finns det egentligen ingen annan likhet än att hon ser så väldigt arg ut.
  "Kaffe... tack!"
Claudille gör en ryckig gest mot en termos som står på disken och går tillbaka till sopandet. Kanske är det inte lämpligt att fråga om den rödhåriga kvinnan är hennes mamma just nu. Kanske är det inte det. Han ska fråga henne något annat istället.
  "Vet du hur många prismor det är i den största kristallkronan på Stockholms slott?"
Kanske hör Claudille inte vad han säger för allt klirrandet och krasandet, för hon säger ingenting. WCT-mannen smuttar på sitt kaffe och tänker på att det är konstigt att folk verkar vara så lite intresserade av att få svar på frågor. Så ser han att den rödhåriga damen är på väg över planen utanför med en soppåse i handen.  Han glider av barstolen och krasar i full fart över glassplittret bort till dörren. Han hör inte hur Claudille ryter bakom honom för själv vrålar  med sådan kraft att han viker sig dubbelt:
  "Över 16 miljoner exemplaaaaar!!"

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Jo nog har man hört den låten många gånger och jag tror till och med att jag har skivan bland mina grejor