måndag, februari 12, 2018

Kexchokladkvinnan

Har ni sett henne?
Den där feta, rultiga kvinnan med skärflammigt ansikte som går runt och äter kexchoklad på stan.
De rosa kinderna är fulla av choklad och kexflisorna sprutar runt munnen på henne. Hon trycker i sig chokladen som om det gällde livet och när hon har fått i sig en chokladkaka tar hon genast upp en ny ur fickan och trycker i sig den också på samma sätt. 
Ofta cirklar hon runt den svettluktande ingången till gymmet, med munnen full. Går där och tuggar. De som passerar på väg ner till gymmet tittar lätt föraktfullt på henne, så där som man tittar på en karaktärslös bulemiker. Tycker hon i alla fall. 
Och när hon tryckt i sig den sista chokladflisan går hon själv ner i gymmet, som om det var den självklaraste sak i världen att gå och träna, som om man vore ett hälsofreak, efter att ha proppat i sig tre kexchoklad i rad.
Har ni sett henne?
Det är jag. 

På min väg hem från jobbet passerar jag Willys. På Willys kan man köpa tre kexchoklad för 18 kronor. Jag brukar göra det. 
Det har blivit en obehaglig men oundviklig vana på något sätt. Det är visserligen inget som säger att man måste trycka i sig alla tre chokladkakorna efter varandra. Jag brukar göra det. 
Naturligtvis inser jag att det måste få ett slut.
Så här kan det inte fortsätta.
Jag måste gå en annan väg hem.
Köpa apelsiner istället. 

Sedan tänker jag på Bodil Malmsten. Att hon påstod att hon livnärde sig nästan helt på gröna gelegrodor under en period. Det var på bloggen hon skrev det, och kanske i någon av bloggböckerna också, men jag hittar det inte. Jag har för mig att hon beskrev en rolig incident där hon blängde ondsint på ett litet barn som ville ha skopan som Bodil slevade grodor med i långsam, långsam takt. Men jag hittar det, som sagt var inte. 
Jag tänker att jag inte alls har några likheter med en karaktärslös bulemiker, snarare har jag likheter med Sveriges bästa, stilsäkraste författare. Det finns ju klara paralleller mellan hennes gröna grodor och mitt kexchokladmissbruk. 

Fast mest känner jag mig väl som den där kvinnan i Kristina Lugns dikt, hon som står utan för Nordiska Kompaniet och råmar När dagen gryr och alla arbetsföra har bråttom.
Så länge jag ser ut som en galen kossa blir nog ingen arg på mig. 

Mu. 

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Det fanns en period i mitt liv då jag levde på vindruvor och svart kaffe. Det var en sådan där olycklig kärleksperiod. När jag hade harpest kunde jag bara dricka te och köttsoppa på burk så nog har man sina underliga perioder. Eftersom jag bor så långt in i skogen så kommer jag inte åt någon godis som tur är.