fredag, december 28, 2018

Mot Santiago de Compostela

På campingen

Kapitel 52 i vilket Claudille rycker i ett hänglås och avslöjar en hemlighet. 

Claudille rycker i hänglåset på metallbalken hon fällt över restaurangdörren, för att känna att det är ordentligt låst. Det är det.
Så stickor hon tummarna innanför ryggsäckens remmar och ler mot Sonja, som står där med en likadan, gigantisk ryggsäck på ryggen.

Campingen är stängd för sägsongen. Claudilles son har hämtat hunden Paul. Och härom dagen kom Den Utmärglade fräsande i den risiga Range Rovern så dammet rök, hakade på sin kvarlämnade husvagn på mindre än tre minuter och fräste iväg igen. Utan att så mycket som höja en hand till hälsning till Claudille och Sonja som stod på parkeringen med tappade hakor. Ett skyltdockeben och en bernern sennen-svans syntes i bakrutan.
   När Den Rödbrusige och Gertrud kom för att hämta samma husvagn hade Claudille och Sonja låst in sig i köket och låtsats att de inte var där. De hade gömt sig under arbetsbänken för att inte synas från fönstret men de hade hört dem harskla respektive skrika där uppe på kullen.

Men nu är allting lugn igen. Hänglåset sitter på plats och damerna ska vandra till Santiago de Compostela.
"Tror du att vi någonsin kommer att få reda på vems den där pistolen var?" undrar Sonja.
"Det var min."
"Din!"
"Ja, jag skaffade mig en förra året. Jag tänkte att det kunde vara bra att försvara sig om det kom några konstiga typer här."
"!"
"Sen kände jag att det nog var stor risk att jag sköt någon. Jag kände mig ju så lättirriterade ett tag. Så då slängde jag den i bäcken. Man får ju fängelse om man skjuter folk." Claudille ler brett mot den bleknande Bauer-prinsessan. "Ska vi dra då?"


___________________________________

På campingen var 2018 års practise. Varje fredag klockan 15 publicerade jag ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok, text som skrevs veckan innan den då inlägget publicerades. Jag hade ingen aning om vart det skulle sluta, jag ville bara hitta på något. Ibland visste jag inte ens vart den text jag ämnade skriva ner i anteckningsboken skulle sluta när jag började skriva den. Så här blev det. 
Nu är det över. 52 kapitel är skrivna om Claudille, Rosie, WCT-mannen och Den Rödbrusige. Campingen är stängd för säsongen och Sonja och Claudille är på väg till Santiago de Compostela. Om inte Sonja har fått kalla fötter nu. Det vet vi inte. Inte ännu. Men kanske får vi reda på det en annan gång.

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Oj äntligen fick man veta mysteriet med den upphittade pistolen Det här var en historia som har fängslat mig i spänning väldigt länge minsann. Nästan synd att den är slut. Gott nytt år på dig och jag ser fram emot dina inlägg.