Tornet och trummorna Del 2

 Del 1

Han hade fortsatt med statistiken ett tag efter trummorna också, men det hade varit svårare. Trummorna hade hela tiden funnits med honom och dunkat så hårt och högt i huvudet på honom att han hade haft svårt att hålla räkningen.  Allt oftare hade han kommit på sig med att ha missat en tur och varit tvungen att sätta dubbla streck i blocket.    

       Han minns eftermiddagen då han insåg att han inte hade en aning om, om han hade åkt två eller tre turer sedan han sist ritade ett streck. Ett ögonblick hade det känts som om han svävat fritt i luften.  Han hade tappat kontrollen. 15 års arbete hade varit förstört. Eller åtminstone avslutat. Det skulle aldrig falla honom in att räkna fram en genomsnittssiffra.  Antingen var det exakt eller inte alls.

      Det hade alltså inte varit ett medvetet val att sluta med statistiken, mer ett misstag och han hade grämt sig ett bra tag efteråt. Han var inte den sorten som tappade räkningen.  I alla fall hade han inbillat sig det.            

      Den röda anteckningsboken i den övre högra byrålådan hade han aldrig öppnat igen, aldrig ens dragit ut lådan.  Först hade den varit ett misslyckande som låg där och brände men efter ett tag hade han slutat fundera på den.  Istället hade han låtit trummorna och rytmerna dåna fritt inuti huvudet medan han for upp och ned i Mirador de Colomn med hissen full av turister.   

     Men han hörde varken trummorna eller den instängda katten medan han for upp och ned i tornet denna morgons första timmar. Hans passagerare tjattrade på alla möjliga olika språk omkring honom men han hörde bara ett obehagligt knaprande gnag som satt någonstans i mitten av bröstet och gnagde, som en hungrig råtta.