Tornet och trummorna Del 5

Sommarföljetongen: Tidigare avsnitt  

När han hade kom hem på kvällen hade han stoppat in en CD med namnet Tribal Drums, slagit upp en brandy och slagit sig ned i fåtöljen.  Han tog en klunk och lät trummorna fylla honom, precis som de hade gjort den där sommarkvällen för fem år sedan när han strövat på måfå i gränderna på jakt efter något trevligt ställe att äta middag på. Han hade hört de envisa trummorna på långt håll och det där pådrivande hojtandet.  Utan att tänka hade han svängt till höger mot ljudet och kommit fram till torget som varit starkt upplyst.

   Där mitt i ljuset hamrade tre afrikanska män med färggranna höftskynken, maniskt på sina trummor. Kvinnor i afrikanska klänningar putade med stjärtarna och stampade i marken och sjöng eller skrek något som lät som ”Tamboulee!” Men allra intensivast stampade den muskulöse svarte mannen med bar överkropp och höftskynke. Han höll armarna utsträckta och stampade sig runt i ringen av inte allt för många åhörare.  Han stampade som om han ville försätta sina åskådare i trans med sitt stampande. Eduardo hade känt hur något började dunka inne i kroppen på honom.  Kvinnorna skrek” Tamboulee!” eller vad det nu var och männen med trummorna trummade och mannen i mitten stampade och stampade och ögonen glödde inuti huvudet på honom.  Eduardo märkte att han själv hade börjat trampa lite på stället. I slutet av kvällen hade publiken bjudits in att dansa med och Eduardo hade inte tvekat en sekund innan han klev ut i ljuset. Utan en tanke i huvudet hade han stampat omkring med de andra ute på torget. Han hade lyft sina händer i luften och skrikit ”Tamboulee!” tillsammans med dem.  Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle göra något liknande. Om han hade blivit ombedd att föreställa sig det mest osannolika som han någonsin skulle ägna sig åt så hade detta varit så osannolikt att han inte haft en tanke på att föreställa sig det.  Han hade dansat utan att tänka på hur det kunde se ut med en gråskäggig man i medelåldern som stampade omkring på ett torg med armarna i vädret och skrek ” Tamboulee!” Det skulle han ha tänkt på i vanliga fall men nu hade han varit i dansen. Helt uppfylld. En liknande känsla av frihet hade han aldrig varit med om.

   Han hade vaknat upp på morgonen därpå med ett flygblad bredvid sig på sängbordet. Han måste ha fått det någon gång under kvällen men han hade inget minne av det. På flygbladet stod det att man kunde gå kurser i afrikansk dans. Det fanns ett telefonnummer man kunde ringa för att anmäla sig. Hade inte flygbladet funnits där hade han nog inte trott på att det som hänt kvällen innan verkligen hade hänt, att han verkligen hade bettet sig på det där sättet. Att han inte blivit rädd, att det tvärtom hade känts så skönt.  Allt det där som han hade försökt kontrollera och hålla i ett stadigt grepp genom statistiken över resorna i tornet och sitt reserverade sätt, alla noggrant bevakade gränser hade rasat samman och något okänt hade vällt fram över alla breddar.  Som om Afrikas rytmer alltid hade funnits någonstans djupt inuti honom i ett noga tillslutet rum dit trummorna hade slagit in dörren med dunder och brak och släppt allting lös.

   Han hade ställt sig framför spegeln för att se hur han såg ut. Det borde finnas något nytt i ansiktet, någon form av märke av det som hänt men han kunde inte hitta någonting som var annorlunda.