Tornet och trummorna Del 7

Tidigare delar av sommarföljetongen

Den senaste veckan hade det gnagt värre än vanligt. Säsongsavslutningen närmade sig. Avslutningen innebar alltid en stor fest med uppvisning, dans och massor av mat.  Han hade alltid sett fram emot den där festen, det var en av årets höjdpunkter.  Men i år blev han illamående bara han tänkte på den.  I förra veckan, precis efter att de hade stängt, precis innan han skulle åka upp för den sista kontrollen på plattformen, hade Elena kommit och huggit honom i armen och med det där förtroliga leendet i ansiktet viskat att hon naturligtvis skulle komma på festen.  Hon hade sett så förväntansfullt på honom som om hon väntade sig att han skulle brista ut i några tacksamma tirader. Hon hade uppenbarligen inte förstått och han visste inte hur han skulle få henne att begripa att han inte vill ha henne där.

 Sedan det där samtalet hör han inte trummor längre när han kör sina passagerare upp och ned i Mirador de Colomn. Huvudet är fullt av tankar på hur han ska kunna hindra Elena från att komma till dansuppvisningen. Det gnisslande ljudet som låter som en instängd katt som skriker i dödsångest som inte hade bekommit honom på flera år, tränger sig plötsligt in i huvudet på honom och får det att blixtra framför ögonen framemot dagens slut.

    När de sista turisterna släntrat ut ur souvenirbutiken gjorde han sin sedvanliga kontrolltur upp i tornet och gick ut på plattformen.  Ingen bortglömd turist fanns kvar däruppe idag heller. Det hade det aldrig gjort på tjugo års tid. Han brukade dröja sig kvar där en stund, gå ett varv i den trånga gången och suga i sig Barcelona där hon låg utanför fönstret.  Han stod däruppe i tystnaden och tittade på den stora staden som han visste var allt annat än tyst.  Ibland hade han tryckt in mp3-spelaren i öronen och sett på utsikten till trummornas dunkande.  Det har till och med hänt att han har tagit några stampande steg häruppe, men det har inte velat sig riktigt, han har inte lyckats komma in i det där ruset. Oron för att någon plötsligt ska komma uppfarande med hissen, kliva ut på plattformen och hitta honom där, stampande, har alltid legat i vägen. Inte för att någon någonsin under alla dessa tjugo år har kommit upp med hissen när han har gjort kvällens sista koll. Men risken fanns ju.

    Ikväll stampade han definitivt inte. Han hade inte ens mp3-spelaren i öronen.  Det var en vecka kvar till säsongsavslutningen.  Ikväll stod han lutad med pannan mot skyddsglaset och stirrade ned på rondellen nedanför tornet.   Kanske kunde han knuffa Elena framför någon av bilarna som susade omkring där, någon kväll när de var på väg hem. Elena var liten, det skulle bara behövas en lätt knuff i ryggen och sedan skulle han få vara i fred med dansen igen.

    Herregud, hur kunde han ens tänkta på något sådant. Han såg Elenas glada ansikte och glansiga ögon framför sig. Naturligtvis kunde han inte knuffa Elena ut i gatan. Han mådde illa.

   ”Jag hoppar”, tänkte han. ”Jaghopparjaghopparjaghoppar”.

Kanske skulle han ljuga för Elena och säga att han inte skulle vara med på festen, faktiskt inte gå dit och gå miste om allt.  Men även om han hindrade henne från att komma på den här uppvisningen så skulle det ju bli flera. Han gick ett halvt varv runt tornet och ställde sig att stirra ut över havet och hamnen.  Det fanns egentligen bara en enda sak att göra, som verkade vettig, även om tanken på den gjorde honom livrädd, och han bestämde sig för att göra den saken.

   ”Jag hoppar!” tänkte han och tog hissen ned.