Tornet och trummorna Del 4

Sommarlovsföljetongen Tidigare delar  

Egentligen var det väl inte något större fel på vare sig Sia eller Carla. Inte egentligen. Inte mer än att de var en smula patetiska, och det kunde ju visserligen vara oerhört tröttsamt men något större brott var det väl inte. Det var Elena som störde honom. Det var hon som var den direkta orsaken till att den där gnagande råttan satt i bröstet på honom.                                                                                        

    På sista tiden hade Elena börjat le mot honom som om de hade en hemlighet tillsammans. Det hade de visserligen också men Elena betedde sig som om detta var något trevligt, blinkade och gjorde miner så fort de möttes.  Själv tyckte han att hemligheten hade varit betydligt trevligare när den bara varit hans.

   Det var för tre veckor sedan som hon kom på honom.  Det var efter uppvisningen i Ciutadellaparken.  Plötsligt fanns hon bara framför honom, svettblank och strålande i myllret av människor och innan han ens hann fatta att det var hon, hade hon slagit armarna om honom och ropat i hans öra:

   ”Eduardo! Gud, vad roligt! Jag hade inte en aning.”

   Själv hade han varit allt för paralyserad för att kunna säga någonting. Känslorna hade frontalkrockat inne i huvudet på honom; ruset efter uppvisningen och den kalla skräcken när han hade fått syn på Elena.                                                                                                                                                                      

   Men Elena hade inte varit paralyserad. Hon hade pratat så mycket och varit så uppspelt att hon inte lagt märke till att han inte varit lika glad.  Hon hade varit glansig i ögonen och haft sitt ansikte så nära hans när hon pratade att han kunnat känna hur hennes andedräkt doftade öl.  Han hade inte riktigt hört vad hon sa, alla sinnen hade varit allt för upptagna med att förstå att hon faktiskt var där.  Det första han hade sagt när förlamningen hade släppt så pass att han hade kunnat få upp munnen och ljud ut ur den var: 

   ”Inte ett ord till Sia och Carla om detta!”

   Han hade gripit henne i armen och väst åt henne, mindes han med en rysning. Som en skurk i en gangsterfilm som hotar någon underhuggare. Men Elena hade inte blivit rädd, bara förvånad.

   ”Men varför det? Det här är ju underbart, vi kunde ju komma allihop och titta nästa gång!”

Hon förstod inte alls att hon hade gjort något oerhört, att hon hade överskridit en gräns som inte skulle överskridas. Men han hade fått henne att lova att inte tala om vad hon sett för någon. Han var rädd att han hade varit ganska aggressiv. Hon hade slocknat lite och dragit sig ifrån honom.

   ”Men alla skulle tycka att det var jätteroligt, Eduardo! Det är ju jätteroligt! ”

   ”Inte ett ord!”

   Sedan hade han slitit sig lös från henne och trängt sig fram genom hopen av dansare och deras familjer och vänner som alla glittrade i ögonen på samma sätt som Elena hade gjort.  De flesta av hans danskamrater hade någon som kom och tittade på dem vid varje uppvisning och de verkade tycka att det var roligt.  Han var den enda som inte hade någon som kom och han hade velat ha det så.  Han hade alltid föredragit att ha sina medmänniskor en smula på avstånd. En säkerhetszon mellan sig själv och andra. Det var liksom lättare att hålla ordning på det sättet och han hade alltid tyckt om att hålla ordning. Att släppa andra människor in på livet var att tappa kontrollen och han ville ha kontroll, göra tillvaron till streck i en anteckningsbok, streck som gick att räkna och göra kurvor av.