Åtta år

I morgon har Bodil Malmsten varit död i åtta år.

För åtta år sedan skrev jag om hur jag fick dödsbudet på telefon (P hade hört det på radion) när jag stod på apoteket med en burk fotkräm i handen. Sen köpte jag (som i ett töcken) två par byxor på HM och gick och åt pizza med min vän, Det skrev jag också om. Jag skrev att jag inte berättade för min vän att Bodil Malmsten var död eftersom jag inte trodde att hon skulle förstå. 

Nu är båda byxorna utslitna och pizzerian har brunnit ned. Man skulle kunna tro att det bara har gått utför under de här åtta åren. Men min vän läste mitt blogginlägg och kände igen sig. Hon gick till biblioteket och lånade en bok av Bodil Malmsten, och läste den. Det imponerade på mig. 

Hemma hos mig är Bodil Malmsten fortfarande en levande husgud, som hon varit i 33 år. En del är gudar en kort period och försvinner ur ens liv när de fyllt sin funktion, men Bodil finns alltid kvar. Vår relation har visserligen utvecklats under åren. Jag vill inte längre bli Bodil Malmsten som jag ville i början. Jag tyckte allt hon skrev, allt som hon sa i intervjuer var något jag också ville ha och vara. Numera stjäl jag inte tidningar i doktorns väntrum om de innehåller intervjuer med Bodil Malmsten. Kanske beror det mest på att det inte finns några tidningar över huvud taget hos min doktor.

I morgon kommer jag att läsa Bodil för att minnas att allt i livet är värt att beskrivas, och att det går att göra med fokus och exakt rätt antal ord.