Gud och glasögon

Det händer mig ibland att Gud gör sig påmind i mitt liv. Det händer saker som inte kan förklaras på annat sätt än att det är Gud som griper in. 

Det gjorde han senast här om dagen när jag hittade mina gamla glasögon.

Jag öppnade en kista som jag sällan öppnar. Mycket sällan. Där förvarar jag gamla tidskrifter som jag inte läst på 15 år. Nu tänkte jag rensa ut dem för att få plats med andra gamla tidskrifter (som jag inte läst på 10 år). Och där låg glasögonen. Jag blev orimligt glad. För först förstod jag inte att det var Gud som varit framme, jag trodde att det här betydde att jag inte varit så dum som jag trodde att jag varit. 

För drygt ett år sedan renoverade vi badrummet. Då rensade jag en annan låda i en gammal byrå som stått  i badrummet. I den gamla byrån hittade jag fem par gamla glasögon. Eftersom jag bestämt att allt som varit i den gamla byrån nu skulle få plats i en liten kartong, så kastade jag samtliga glasögon i soporna. Vad ska man med en massa reservglasögon till, tänkte jag. På 35 år har jag aldrig slagit sönder ett enda glasöga och behövt reserver. Bort med all gammal skit som ligger och dräller. 

Någon månad efter Den Stora Rensningen går mina glasögon sönder. Det är visserligen bara en beläggning på glaset som spricker, inte själva glaset. Beläggningen tål inte för hög värme, som till exempel värmen i en ångbastu. Man bör inte heller ha glasögonen när man står vid spisen eller tar ut saker ur ugnen, sa man till mig hos optikern. Jag sa inte att om jag över huvud taget ska hitta något att ta ut ur ugnen måste jag ha glasögon. Inte heller frågade jag vad den här beläggningen egentligen gör för nytta.

I tre veckor gick jag runt i en krackelerad värld tills mina nya glas kom, då trevade jag mig fram i terminalglasögon under en eftermiddag medan glasen byttes. Sedan den stunden jag kom ut ur ångbastun har jag frågat mig hur jag kunde vara så dum. Jag kunde väl åtminstone behållit det senaste paret. Fem är för många, men ett enda. Om inte annat för att ha nästa gång jag tänker mig in i en ångbastu.

Nu öppnade jag alltså ett kistlock och där låg de. Hur de hamnat här är obegripligt. Jag har en mycket tydlig bild av hur jag slängde samtliga glasögon i sophinken. Att jag över huvud taget skulle komma på ídén att lägga dem i just den här kistan är uteslutet. P tyckte att jag borde oroa mig över det han menar är mitt dåliga minne. Men det bekymrade mig inte så mycket. Jag visste ju att det var Gud som lagt dem där.