Pundet och plikten

Det är precis då den kommer farande. Sekunden när jag ska släcka lampan och lägga mig att sova. Då kommer texten farande. Den är fantastisk och briljant. Den flyger. 

Men det är sent och i morgon  har jag plikter att uppfylla. För att orka uppfylla dem måste jag sova nu. Jag kan inte sätta mig och skriva ner texter just nu, är de aldrig så briljanta. 

Jag släcker lampan och lägger mig. Men jag sover inte. Texten har tagit över mig. Jag ligger där och vrider på orden, flyger med dem. Det är ett lyckligt sockerdrickspirr i ådrorna. 

Efter några enstaka timmars sömn vaknar jag i Nej. Jag vaknar alltid i Nej, det har inget med icke nedtecknade fantastiska texter att göra, det är min läggning. Jag tar mig ut i Världen och jag utför mina plikter. 

En stund mellan plikt och lampsläckning finns det tid att äntligen skriva ner den fantastiska och briljanta texten. Jag slår upp locket på datorn och öppnar ett dokument. Nu flyger inte texten längre. Den ligger där i mitt huvud, färdigformulerad. Jag vet exakt i vilken ordning orden ska komma. Dessa ord som höll mig vaken, flygande och sockerdrickspirrig under natten. Nu kan jag inte få dem att röra sig så mycket att de tar sig ut ur fingrarna och upp på skärmen ens. 

Jag sitter där med fingrarna mot tangentbordet och tittar på den tomma skärmen. Jag sitter där och tänker på plikten. Plikten mot texten. Plikten mot mig själv. Pundet som ska förvaltas.