Rapport från en nervsjuk

Så här två veckor innan semestern läser jag en blogg som heter Lilla Blå :

"Ja, just ja… så konstaterar vi att Ivar Lo-Johansson var en försiktig och okunnig fan:
“Att resa är en nervsjukdom, dess nytta och framför allt dess förädlande inverkan är tvivelaktig.”
ur Stockholms-Tidningen 23 februari 1930"

Jag håller med, Ivar Lo var en okunning fan. Han borde nog har rest lite mer, låter det som. Själv känner jag det som om det är först, eller kansken snarare främst, när jag reser som jag träffar på mitt sanna jag, det sanna soldansar-jaget, det fria jaget. Inga måsten och rutiner håller mig instängd och fängslad, jag kan gå vart jag vill när jag vill, tänka vad jag vill när jag vill. Mig äger ingen.

Jag tror att det är viktigt att flytta sig själv ur slentrianen och ekorrhjulet och vardagen och upptäcka sig själv i andra miljöer. Upptäcka att man har egenskaper man inte trodde sig om, att man kan ta andra riktningar. Sen är det ju viktigt att inte hela tiden gå vidare till något annat så snart det tar emot lite utan stanna och ta sig igenom också. Jag menar inte att vi ska resa jämt, men ofta, så att man kan ta med sig vetskapen om att rörligheten finns in i vardagen.

Den senaste tiden tycker jag att vardagsrutinen har fullständigt dränerat mig på kreativt och fritt tänkande. Som om kanal efter kanal har stängts av. Kraven tränger sig in i den fria delen av livet får den att stelna till ett grått klet. Just nu trängs det en massa dammråttor runt mina fötter och försöker berätta för mig att en vuxen, förnuftig människa borde ha dammsugit upp dem för länge sedan. Men den här vuxna människan tänker förtränga dem en dag till och bejaka eller bevaka sitt kreativa tänkande genom att redigera lite bourgogneboksmanus, som handlar om en nervsjukdom, käre Ivar Lo.