Slutet av anteckningsboken

Slutet av anteckningsboken. Den skriver jag sällan om. De där trötta, lite uppgivna sidorna. Den ansträngda andningens sidor. Över dem hörs inget svischande ljud av målmedvetna skridskoskär. Inga märken sysn efter sådana skär. Har det någon gång funnits sådana märken är de väl dolda av alla snedskär, hit och dit; överstrukna ord och felstavningar. Vid det här laget är själva isen ganska solkig, mörk och tunn och vattensjuk. Slokande granruskor här och där varnar för vråkarna. Någon har glömt kvar en vante som frusit fast.
Nej, just sådant skriver jag sällan om. Jag brukar hellre utgjuta mig om början.

"Brinn för livet och beskriv det" sa Bodil Malmsten. Som om livet låter sig beskrivas. Som det gick att tämjas med något så undermåligt som ord.

Man vill ju så gärna att det ska se lite snyggt ut, livet. Man vill låta orden droppa i vackra jämna rader med lika mycket luft mellan varje rad på varje sida. Skriva snygga rubriker över varje stycke, sidnumrera och göra ett register längst bak. Ordning och reda.
Men vid det här laget vimlar det av överstrukna ord, inklämda rader mellan raderna, registret är halvfärdigt och min nuvarande anteckningsbok har två sidor med nummer 55.





Sådant är det, livet. Det går inte att tämja det och få in det mellan pärmar och se till att det håller rätt radavstånd. Så är det bara. Det vet jag. Och ändå, jag köper en ny anteckningbok och börjar om från början, försöker igen, som vanligt.
Det är strävan som räknas. Det har Bodil Malmsten också sagt.


Goda, nya blanka sidor önskar jag er alla!