Dödsruna


Hon sitter inramad på min idoltavla över skrivbordet, mitt emellan Wyslawa Szymborska och Isac Grünewalds sjungande träd: Kristina Lugn, en av Sveriges största poeter. Kanske rent av den största. Inget hon har skrivit liknar det någon annan skrivit. (Nej, inte ens Sonja Åkesson) Ingens poesi tröstar och befriar på det sätt som Kristina Lugns  Inte liknar hennes person någon annans heller. Och nu är hon borta. Världen blir lite färglösare. 

Veckans dikt är min Lugn-favorit. 






När jag var gift med Herrman
då var det allmänt känt 
att jag var en mycket skicklig 
hushållsassisten. 
Jag bjöd på glada tårtor
på pölsa och på vin 
och jag var alltid ensam 
och snäll och rar och fin.
Jag kände sorgen växa 
i vårt trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av valium.
När jag var gift med Herrman 
och väldigt trogen mot min man
 och ingen var så hemkär
och impotent som han 
då låg jag i vår Duxsäng 
och kände mig dansant
- jag var en våldsamt vänligt 
och barnlös liten tant
när jag var gift med Herrman 
och ville honom väl
och tusen vilda vargar skrek 
och jagade min själ.
Och sorgen bara växte
som sorgen alltid gör 
och tusen vilda hundar sprang
på betongen utanför 
vårt farliga och trevliga 
och trånga hjärterum 
när jag var gift med Herrman 
och dog av valium.
Då hade jag en krukväxt 
som inte var normal 
den blommade för vildsint 
på sin smäckra piedestal
då hade jag en fågel 
som inte trivdes i sin bur
den var ett mycket hungrigt 
och elakt litet djur
som hackade och hackade
på min allt för trånga hud
när Herrman hade fastnat
i min förlista bröllopsskrud.
Och mörkren bara växte
 som mörkren alltid gör 
och tusen svultna hästar grät
i kylan utanför
vårt trivsamma och tysta 
och trånga hjärterum 
när jag var gift med Herrman 
och dog av valium. 
Jag var gräsligt hjälpsam
och sällsynt ful mamsell 
men jag blev sällsamt vacker 
 när jag blev kär en kväll. 
Det var vid tjugotiden 
 när jag svalt mitt dormopan 
då steg det upp ur helvetet 
en arg och lycklig fan 
som visslade på kyrkogårn
och gjorde mig helt vild
och stjärnorna var tända 
och vintern blev så mild 
när jag bars ut ur rummet 
som jag aldrig levat i 
och släpptes ut på kyrkogårn 
och äntligen blev fri 
från all min sneda längtan
och mitt pissljumma förstånd
och ingen häst är hungrig
och Herrman har fått stånd. 

För mina drömmar växer vilda 
i en annan verklighet 
och mina burfåglar är skilda 
från vår trerumslägenhet. 
Och jag går vill i vall 
och vid min fotapall
slår Glömskan ut sitt blåa hår. 



Kommentarer

skogsnuvan sa…
Så tråkigt. Hon var precis lika gammal som jag så det var alldeles för tidigt. Ingen har väl missat att veta vem hon är men jag måste erkänna att jag inte läst så många dikter av henne men jag får väl göra det. Tycker du att dom är bra så är dom säkert det.

Populära inlägg