Tio minuter av värde

Jag läser en av mina favoritböcker enligt Bodil Malmstens råd i kapitlet Läs som en lärling i hennes bok Så gör jag. Fast att jag läser enligt hennes råd är en sanning med modifikation. Jag bryter faktiskt mot själva initalrådet. Man ska läsa boken under sammanhängande tid, ett obrutet sträck, när man läser på det här sättet. 
Sammanhängande tid är också nummer ett på hennes lista över vad som behövs för att skriva. 

Nu är det ganska ont om sammanhängande tid i mitt liv. (Hur man nu definierar sammanhängande tid. Hur lång ska sammanhängande tid vara för att kallas sammanhängande tid?) Allt som oftast måste jag avbryta läsandet och skrivandet för att göra annat och då menar jag inte det här grundläggande avbrotten för mat och sömn och toalettbesök. Jag menar längre avbrott för att förvärvsarbeta, för att titta på engelska deckare tillsammans med P, rensa ogräs mellan plattorna på altanen med mera liknande. Det finns hela dagar som inte innehåller vare sig läsande eller skrivande. När jag är på dåligt humör kallar jag sådana dagar för bortkastade. Men det är fel. När jag är på gott humör brukar jag kalla dem för materialinsamlande dagar. Man måste ju leva också för att ha något att skriva om. 

Hur som helst om man nu har ett liv där man inte kan sitta tio timmar varje dag, sju dagar i veckan framför sin dator eller med sitt anteckningsblock eller läsa sin  bok, så har man två alternativ att välja mellan: 
1. Skita i att skriva. 
2. Skita i vad som anses och skriva i alla fall. 
Jag har valt alternativ två. På det sättet blir det i alla fall något skrivet och något skrivet måste det bli. Det är bara så det är, för mig. Sedan kommer det som blir skrivet inte vara något som för in mig i Svenska Akademin, men det är ju inte säkert att det hade gjort även om jag hade suttit med det tio timmar om dagen. Jag tror faktiskt att det bästa som hänt mitt skrivande var att jag började förvärvsarbeta. Jag tappade tid men vann så mycket annat. 

Hur som helst det måste finnas plats för det man tycker är meningen med livet. Om det bara är tio minuter om dagen så måste man ju ta de där tio minuterna, även om det inte anses tillräckligt, eller att man själv anser det vara otillräckligt. Men det är ju ändå tio minuter av värde. 

Det går att göra det här åt andra hållet också, med måste göranden. Städning, till exempel. Det ska ju också göras i en sammanhängande tidsrymd. Man ska till exempel torka alla golv i ett svep, annars "drar man bara runt" smutsen. Men det händer att jag bara torkar av ett golv i lägenheten och låter de andra vara. (Det känns av någon anledning som om jag just erkänt att jag injicerar heroin klockan fem varje dag) Jag brukar tänka att den smuts jag ändå får upp i de där blöta trasorna har jag ju ändå avlägsnat från lägenheten. Det finns naturligtvis smuts kvar. Men jag kan ge mig den på att även om jag städade i tio timmar om dagen sju dagar i veckan så nog finns något litet dammkorn kvar i något hörn. 


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Du har ju i alla fall skrivit en bok och det ska du vara stolt över. Jag skriver mest bara bloggen. Det är nog så att man inte bara ska göra sådant som man måste (typ städa) Du jobbar ju och då kan man inte hinna med allt. Jag hinner inte med allt fast jag är pensionär och ibland saknar jag allt jag gjorde förut men det är som det är. Jag ska i alla fall ta mig tid att läsa din bok och verkligen njuta av den.

Populära inlägg