Hantera friheten
Det är en märklig känsla nu när jag får skriva vad jag vill igen, efter att jag skickat Bourgogneboken till tryck. Märkligast är kanske att jag tänker så, att jag "får skriva vad jag vill". Som om jag inte alltid har gjort det. Som om det inte är det jag alltid gör.
När jag var yngre drömde jag om att bli författare. Alltså en sådan som försörjde sig på att skriva. Hade jag blivit det hade jag förmodligen dött i blödande magsår innan jag fyllde 30. För att inte tala om hur allt med skrivandet skulle blivit ett tvång och en ångest.
Nu är det en fristad istället. En plats där jag får vara och göra precis det jag vill. Det tar ett tag innan man lär känna sig själv och förstå vad det egentligen är man drömmer om. Det var inte författare jag ville bli. Det var skriva jag ville jag göra.
Men det är lite knepigt att ta sig in i ett nytt projekt när man hållit på med ett gammalt så pass länge. Jag har tre påbörjade romaner, en halvfärdig diktsamling och en nästan färdig novell att välja mellan. Ska jag ägna mig åt två identiska tvillingar i 60 års åldern vars identiska liv ställs på ända när en av dem plötsligt köper en annan sorts korsordstidning än de brukar göra, eller tre gubbar vars liv ställs på ända när en frisör, som ingen av dem någonsin har klipp sig hos, plötsligt går upp i rök? Men det lutar nog åt att jag funderar mer över en skitig och välanvänd plastkassa som innehåller en dåligt bunden diktsamling som ställer livet på ändå för ett antal människor.
Vad det än blir så verkar det inte som om jag kommer undan på-ända-ställandet.
När jag var yngre drömde jag om att bli författare. Alltså en sådan som försörjde sig på att skriva. Hade jag blivit det hade jag förmodligen dött i blödande magsår innan jag fyllde 30. För att inte tala om hur allt med skrivandet skulle blivit ett tvång och en ångest.
Nu är det en fristad istället. En plats där jag får vara och göra precis det jag vill. Det tar ett tag innan man lär känna sig själv och förstå vad det egentligen är man drömmer om. Det var inte författare jag ville bli. Det var skriva jag ville jag göra.
Men det är lite knepigt att ta sig in i ett nytt projekt när man hållit på med ett gammalt så pass länge. Jag har tre påbörjade romaner, en halvfärdig diktsamling och en nästan färdig novell att välja mellan. Ska jag ägna mig åt två identiska tvillingar i 60 års åldern vars identiska liv ställs på ända när en av dem plötsligt köper en annan sorts korsordstidning än de brukar göra, eller tre gubbar vars liv ställs på ända när en frisör, som ingen av dem någonsin har klipp sig hos, plötsligt går upp i rök? Men det lutar nog åt att jag funderar mer över en skitig och välanvänd plastkassa som innehåller en dåligt bunden diktsamling som ställer livet på ändå för ett antal människor.
Vad det än blir så verkar det inte som om jag kommer undan på-ända-ställandet.
Kommentarer