Hur känns det? - Brukar ju sportjournalisterna fråga

"Var nu inte så självkritisk!" sa P när vi åkte för att hämta ut paketet med mina provex av Att resa menhirer och riva tält (som tidigare gått under namnet Bourgogneboken). Han vet ju hur det har varit när jag gjort fotoböcker och julklappshäften tidigare och grämt mig över hur dåååååligt det blev; hur fel marginalinställningen var och hur jag kunde missa det stavfelet eller att det är olika storlekar i typsnittet på samma sida och hur kunde jag bara skriva så där larvigt. 

Men när jag öppnade kartongen kände jag mig inte ett dugg självkritisk. Vilket praktverk! Vilken vacker bok! Vilket underbart radavstånd! Att omslaget kanske påminner om en historiebok för högstadiet bekommer mig inte alls, det har ju en så trevlig blå färg, precis som en Bourgognehimmel. Och det är ju ett så snyggt typsnitt i kapitelrubriken, för att inte tala om de jämna marginalerna, där jag har verkligen lyckats. 

Under ungefär en timme bar jag runt boken i lägenheten utan att göra något vettigare än att bara gå runt med den. Sen lade jag upp exemplaren i en hög på köksbordet och klappad lite på dem när jag passerade.

   Där ligger de än. Jag klappar fortfarande på dem. Jag tänker vänta med att börja läsa i dem och upptäcka att jag trots allt missat flera stavfel och få ångest över att vem som helst kan läsa det där oerhört töntiga avsnittet om det ena eller andra. 

Än så länge: Praktverk, alltså! Praktverket finns att beställa här om man skulle vara intresserad av att ha ett eget att klappa på. 

Dessutom vill jag tacka min fina bloggvän Skogsnuvan som peppat mig under hela min skrivprocess. Likt P tycker hon att jag inte ska vara så självkritisk.