Skogsskräck och älgfobi
En gammal vän påminde mig om min forna älgskräck härom dagen. Jag skriver "forna", inte för att den har gått över utan för att jag sällan vistas på så älgtäta områden att den kommer i dagen nu för tiden.
Som ung led jag av en svår tvångstanke varje gång jag var och badade vid den skogssjö som var vår närmsta badplats: Plötsligt skulle en stor älgtjur dyka upp ur vattnet, alldeles bredvid mig, med sin stora krona full med sjögräs. Bröla, tror jag att han skulle göra också, den där älgtjuren. Sinnebilden för den totala skräckupplevelsen.
Min vän förmedlade för mig ny information om älgars vattenvanor. Tydligen kan de dyka upp till fyra meter och vara under vatten i flera minuter. Något jag knappt trodde ens under tvångstankarnas glansdagar. Det fanns alltså fog för skräcken för undervattensälgen.
Egentligen är det väl märkligt hur jag, som växte upp i skogen och tvingades ut på oändliga skogsutflykter och bärplockningssejourer av mina föräldrar, fann mig så illa tillrätta där. Och att jag hade sådan älgskräck att om jag skymtade en älg på kilometers håll på andra sidan ett gärde, avslutade jag omgående mina utomhuslekar i trädgården och förpassade mig snabb innanför hemmets skyddande väggar.
Med skogen alldeles in på knutarna hade jag ju nära till en fantastisk lekplats med upptäcktsfärder och äventyr á la Ronja Rövardotter men jag höll ytterst sällan till där. Om jag någon gång var tvungen att ensam passera genom ett skogsområde skedde det med mycken hast och högt sjungande någon av de gamla dängor jag lärt mig av min mor: Bohus bataljon och I fjol gick jag med herrarna i hagen. Den sistnämnda förstod jag inte riktig vad den handlade om men det var inte något jag funderade så mycket på, den dög att skrämma älgar med. Jag passade helt enkelt inte i skogen.
Om vintrarna brukar min far (skogsmannen in spe) fråga mig hur jag vågar gå genom stan i mörkret på väg till och från jobbet. Men här är jag aldrig rädd. Detta trots att Bohus bataljon knappt biter på de faror som hotar här.
Som ung led jag av en svår tvångstanke varje gång jag var och badade vid den skogssjö som var vår närmsta badplats: Plötsligt skulle en stor älgtjur dyka upp ur vattnet, alldeles bredvid mig, med sin stora krona full med sjögräs. Bröla, tror jag att han skulle göra också, den där älgtjuren. Sinnebilden för den totala skräckupplevelsen.
Min vän förmedlade för mig ny information om älgars vattenvanor. Tydligen kan de dyka upp till fyra meter och vara under vatten i flera minuter. Något jag knappt trodde ens under tvångstankarnas glansdagar. Det fanns alltså fog för skräcken för undervattensälgen.
Egentligen är det väl märkligt hur jag, som växte upp i skogen och tvingades ut på oändliga skogsutflykter och bärplockningssejourer av mina föräldrar, fann mig så illa tillrätta där. Och att jag hade sådan älgskräck att om jag skymtade en älg på kilometers håll på andra sidan ett gärde, avslutade jag omgående mina utomhuslekar i trädgården och förpassade mig snabb innanför hemmets skyddande väggar.
Med skogen alldeles in på knutarna hade jag ju nära till en fantastisk lekplats med upptäcktsfärder och äventyr á la Ronja Rövardotter men jag höll ytterst sällan till där. Om jag någon gång var tvungen att ensam passera genom ett skogsområde skedde det med mycken hast och högt sjungande någon av de gamla dängor jag lärt mig av min mor: Bohus bataljon och I fjol gick jag med herrarna i hagen. Den sistnämnda förstod jag inte riktig vad den handlade om men det var inte något jag funderade så mycket på, den dög att skrämma älgar med. Jag passade helt enkelt inte i skogen.
Kommentarer