För så var det med de nyårslöftena

Åtminstone med dem som handlade om att "jag ska alltid" eller "jag ska aldrig". Ändå tror jag mycket på det där. Det där att vi själva har makt att förändra våra liv, att det ligger i våra händer om det vi vill ska hända, ska hända. Jag säger inte att det är enkelt, tvärtom, det är ganska svårt. I synnerhet eftersom vi tenderar att vara lite lata, och lite rädda. Ja, ibland verkar det som om vi är lite rädda för att satsa på de där riktigt stora drömmarna vi har. För tänk om vi misslyckas! Och en sak är säker att satsar man inte på att uppfylla en stor dröm, så kommer den aldriga att uppfyllas. Fråga Carolina Klüft. Hon hade aldrig vunnit alla dessa guldmedaljer om hon gått omkring och småönskat. Men vi tenderar att vara lite sådana som Bob Hansson beskriver i romanen Gunnar:

Ibland kanske det är så, att man försöker bara för att kunna säga att man försökte.
Snarare än att man försöker för att verkligen lyckas. Att man är en liten smitare.
Att man är en liten smitare från sin egen lycka.

Jag lever inte alls som jag lär. Jag är ganska bra på att smita själv. Men jag gillar detta att jag åtminstone ibland tror på min förmåga med den där naiva tvärsäkerheten som jag känner varje nyår och varje semester. "Den här gången ska jag klara det!" Kunde jag sedan lyckas uppamma tillräckligt mycket karraktär och handlingskraft och ännu mera karraktär så att jag faktiskt genomförde något av allt det där jag sätter mig i sinne att genomföra så vore det ju bra.
Det finns ju de som klarar det. Läs till exempel inlägget från den 9 januari på Marcus Birros blogg:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/

Men jag kom faktiskt i väg till tandläkaren förra året, som var ett av det nyårets löften. Och visserligen blev det ingen Bourgognebok på Vulkan till jul men det blev en bloggbok. Nu är ju den ett kapitel för sig...men den blev.
Och att det ska bli en Bourgognebok till påsk är ju ännu inte någon omöjlighet. Det ligger i mina händer.