Vidskepliga tvångstankar om Turkiet (och livet)
Mja, Skogsnuvan, det är väl inte så att jag menar att det är så där det är. Snarare handlar det väl om någon form av vidskepliga tvångstankar detta att man ska passa sig för att vara för glad eller förväntansfull.
Min förra turkietresa är ett slags bevis för att det finns skäl att vara försiktig med glädjen. Detta var första gången jag gick på ett plan utan att känna mig särskit uppskrämd för detta onaturliga att sitta instängd i en plåtlåda kilomtervis upp i luften. Och vad händer: Vid landningen tvingas planet att göra en häftig gir för att väja för något som står i vägen (!) på landningsbanan.
Som om jag inte lärt mig något som helst av detta utbrister jag helt ohämmat en av de första kvällarna "Tänk, vad härligt! Och vi har hela semestern framför oss!!" Två dagar senare drabbas vi båda av en långvarig magsjuka som gör att vi inte kan njuta av mat eller dryck under hela resan. Som om inte detta var nog sprängde man bomber i grannstäderna.
Vis av skadan började jag oroa mig för hemresan redan tre dagar innan det var dags. Och naturligtvis gick det alldeles utmärkt. Inga missöden, inga förseningar.
I rest my case! :)
Funderar på att ha ett blogguppehåll under den här semestern. Om jag klarar det. Kunde kanske vara nyttigt. Men jag har ju mobilen med mig så vi får väl se hur det går...
Min förra turkietresa är ett slags bevis för att det finns skäl att vara försiktig med glädjen. Detta var första gången jag gick på ett plan utan att känna mig särskit uppskrämd för detta onaturliga att sitta instängd i en plåtlåda kilomtervis upp i luften. Och vad händer: Vid landningen tvingas planet att göra en häftig gir för att väja för något som står i vägen (!) på landningsbanan.
Som om jag inte lärt mig något som helst av detta utbrister jag helt ohämmat en av de första kvällarna "Tänk, vad härligt! Och vi har hela semestern framför oss!!" Två dagar senare drabbas vi båda av en långvarig magsjuka som gör att vi inte kan njuta av mat eller dryck under hela resan. Som om inte detta var nog sprängde man bomber i grannstäderna.
Vis av skadan började jag oroa mig för hemresan redan tre dagar innan det var dags. Och naturligtvis gick det alldeles utmärkt. Inga missöden, inga förseningar.
I rest my case! :)
Funderar på att ha ett blogguppehåll under den här semestern. Om jag klarar det. Kunde kanske vara nyttigt. Men jag har ju mobilen med mig så vi får väl se hur det går...
Kommentarer