Nostalgikalendern: Lucka 2

Sedan kom Sveriges första pojkband

Året därpå, 1984, dök de upp; De dansande deodoranterna, ska Ulf Lundell ha kallat dem. Vi andra kallade dem för Herrey's och de kammade hem hela jäkla Melodifestivalen.
Min allra första musikkassett (vi hade inte skivspelare hemma) var visserligen The Kids from Fame Live men den andra var Herrey's Diggiloo Diggiley (Kassetten med Carolas Främling var mammas.). Jag kommer fortfarande ihåg när mamma och jag gick in i radioaffären inne i stan och köpte den, stegade raka vägen fram till disken och begärde:
- Diggilo Diggiley med Herrey's.
- Ja, det ante mig nästan, sa butiksbiträdet.
Jag kan nästan se oss framför mig, båda med likadana hemstickade mössor på huvudet och jag i overall och rosa  moonboots (eller hade jag allvädersstövlar fortfarande?). Jag hade nog också gissat på Herrey's om jag varit biträdet.

Som sig bör med pojkband hade alla varsinn favorit. De flesta jag kände hade Richard eftersom han var snyggast. Själv hade jag Louis eftersom han var tillbakadragen, tyckte om att gå långa promenader med sin hund Sandy och att läsa böcker. Jag föddes som bibliotekarie (även om jag arbetat som detta på riktigt i kortare perioder). Ingen hade Per som favorit eftersom han var så fruktansvärt gammal. Han var 24 år.

I och med Herrey's inträde i min värld lärde jag mig också att det fanns en plats som hette Los Angeles och att det fanns något som hetta mormoner.