Nostalgikalendern: Lucka 5

En chock i rosa


Herregud, jag hade ju glömt The Pinks! De poppade upp på YouTube medan jag letade lämplig musik till kalendern.



- Herregud, det är ju bara barn! var min nästa reaktion.
Och det var ju liksom det som var grejen med The Pinks, det var bara inte så påtagligt när det begav sig eftersom jag själv var barn. Jag tror att jag var ett år yngre än sångaren Robert Andersson.

Som den gamla, prudentliga tant jag plötsligt har blivit så måste jag faktiskt säga att jag tycker att det är en aning...tveksamt... när barn sjunger om kärleksrelationer på det här sättet. Men kanske är det bara jag.
Men när de sjunger att de ringer och ringer till sin före detta på 12 23 05 och det är upptaget hela tiden för hon "talar med nån vän, som var jag för länge sen" så känner jag bara att hur länge sedan kan det vara, du är tio år gammal!! Och får du verkligen hålla på och ringa hela nätterna för dina föräldrar??
Men som sagt, det kanske bara är jag som är gammal och prudentlig.


Kommentarer

Loll sa…
Tack för alla underbara klipp so far... ser fram emot resten. Pink, dom hade jag helt glömt. Det är ekivokt att dom sjunger det dom gör. Skära bebisar... haha..
Det är skitkul detta - kram!
skogsnuvan sa…
Jo visst minns jag den biten men jag kan inte låta bli att undra vad det blev av den killen som sjöng. Han sjöng ju så väldigt bra. Undrar om han blev artist i vuxen ålder. Kärlek tror jag nog att man kan känna om man är aldrig så ung tror jag och visst kan man förstå småflickornas förtjusning över dom där charmiga rosa småpojkarna. Hur ser dom ut nu? Vad blev det av dom. Tanken svindlar

Populära inlägg