Väntan på WCT-mannen

På campingen 

Kapitel 19 i vilket Claudille funderar på om hon borde bli bättre på att lära sig namn, av feministiska skäl

   "Han var bara där. Som vanligt. Som om inget hade hänt."
Det är den utmärglades fru som står mitt i restaurangen med armarna i sidorna och ser förolämapad ut. Bakom henne skymtar den rödbrusiges hustru, rödflammig i ansiktet som sin man.
Claudille tänker att hon måste, om inte lära sig deras namn, så åtminstone ge dem ett annat epitet än att de är den ene eller andres fru, ett epitet i egen sak så att säga. Det är ju lite omodernt att låta en kvinnas person bestämmas i förhållande till sin man.
  Men just nu kan hon bara komma på "hysterisk klimakteriehäxa"  och det är ju inte särskilt mycket bättre.
   "Han måste ju ha smugit sig förbi oss i går kväll." fortsatte den hysteriska.
Och Claudille tänker att med tanke på hur mycket alla hade druckit i går och särskilt då den ... ja, tills vi kommer på något bättre får vi väl kalla henne den utmärglades hustru, så hade en koskock kunnat passera genom restaurangen utan att någon märkt det.
  "Han måste väl ha förstått att vi ville veta vad som hänt" flammar den utmärglades hustru vidare. Hon står mitt i restaurangen som om hon talade till alla närvarande. För tillfället är det det Claudille, den tyska kvinnan och de båda holländskorna som är där för att hämta sina förbeställda frukostbröd.
Borta i ena hörnet trycket Bauer-prinsessan Sonja sin torktrasa förskräckt mot bröstet. Claudille har bestämt att det är dags att hon utvecklas lite på sin arbetsplats och har satt henna att torka bord också, inte bara bardisken. Än så länge går det bra. Så många frukostgäster har de ju inte, och det är ingen som behöver vänta på att borden ska torkas av.
   Alla stirrar de på den utmärglades hustru som om hon berättar om en förorätt som drabbat dem alla.
Tydligen har WCT-mannen kommit tillbaka från sjukhuset utan att de märkte det och utan att meddela dem något om hur det var med ... den rödhåriga kvinnan som bor i den lilla, ruffiga husvagnen. Och nu på morgonen har de sett honom strutta i väg till tvättrummet med sin blå necessär under armen som om ingenting har hänt. De enas alla om att det är upprörande. Här hade de ju suttit och väntat hela kvällen på besked.
    Claudille tänker att när det högljudda sällskapet lämnade restaurangen sent om sider var det nog ingen som hade vare sig WCT-mannen eller vad som hade hänt med den rödhåriga i tankarna. Samtalet hade den senaste timmen rört sig om fotbolls-VM. Tysken hade bjudit in den rödbrusige att titta på matcherna tillsammans med honom i husbilen och de båda hade gått därifrån med armarna om varandra och med tårar i ögonen. Hon hört hur den rödbrusige hade snörvlat. Men det kanske inte var rörelse, han kanske bara hade försökt säga något.
   Men om detta säger hon inget. Istället försöker hon lugna de upprörda damerna.
   "Nåja, han kommer väl hit och hämtar sitt frukostbröd, då får vi väl fråga honom hur det har gått."
De båda hustrurna, ännu utan epitet i egen sak, nickar nådigt och slår sig ned vid ett av Sonja nyss omsorgsfullt rengjorda bord med benen brett i sär, armarna i kors  och minen hos någon som är beredd att vänta hur länge som helst. Tyskan och holländskorna beställer varsinn kaffe och klättrar upp på barstolarna vid disken för att också de vänta in WCT-mannen. Alla har blickarna etsade mot det hörn av campingen där man först bör sikta honom när han svänger ner mot restaurangen.
  Claudille låter dem hålla utkik, själv börjar hon skära upp grönsaker och förbereda för lunchen.
När hon skurit upp tre gurkor tittar hon upp och får se att Bauer-prinsessan Sonja fortfarande står rakt upp och ner med skurtrasan tryckt mot bröstet och likt de andra oavvänt stirrande mot dörren.
  "Du kan fortsätta nu, Sonja." säger hon och det är något i hennes röst som påminner om kniven som hon sätter i den fjärde gurkan med en smäll.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Ser dom framför mig, gänget på campingen

Populära inlägg