tisdag, maj 15, 2018

Om ondsinta, girirga tandläkare

Jag bet sönder en tand för ett tag sedan.
Inget konstigt med det, man gör det i min ålder.
På almagam-tiden borrade tandläkarna upp tänderna så fort de fick en chans och fyllde emaljskalet med just amalgam. Det blev inte mycket kvar av själva tanden och till slut orkar den inte med några större påfrestningar, som popcornkärnor, längre.

Det tog cirka 20 minuter att återupprätta min avbitna tand med lite plast. Det är det man använder numera. När det var klart meddelade tandläkaren, som dittills varit riktigt trevlig, att jag hade utnyttjat alla mina rabattcheckar (?)  och därför skulle plasten och de 20 minuternas arbetet kosta mig x kronor.
  "Herre jesus!! Då ska jag absolut inte ha något. Du får ta bort det på en gång." sa jag inte.
 "Man betalar nere i kassan, va?" pep jag istället, med ett visst glissando i rösten men jag låtsades att det berode på att jag var bedövad i halva ansiktet.
   Sedan gick jag rak i ryggen ut ur mottagningen, genom väntrummet och tryckte på hissknappen.
  I hissen ner låg jag på golvet och hyperventilerade för att när dörrarna gick uppe nere i kassan med högburet huvud gå fram till kvinnan bakom disken och med basröst förkunna att jag skulle betala mitt tandläkarbesök.

Vad är det för fel med tandvården, varför ingår den inte i den vanliga sjukvården och kostar så där en 200 kronor per besök? Beror det på att tandläkarna är giriga sadister.

Något som talar för det är den långa och kostsamma tandläkarhistoria som drabbat en till mig nära anhörig.
   Det började med att de diagnostiserade hen som nickel (?)allergiker, något hen inte själv upplevde att hen hade några besvär av, och bytte ut samtiliga amalgamplomber, vilka voro legio, och ersatte dem med plast. Detta tog flera år kostade okända summor.
   Därefter påstod man att ett flertal tänder vår så dåliga att de behövde dras ut och ersättas med diverse bryggor och broar. Min anhöriga föreslog att samtliga tänder skulle dras ut och ersättas med löständer, när man nu ändå höll på. Tandläkaren slog förfärat ifrån sig, för så kunde man absolut inte göra, så fick de inte göra. Min anhöriga framhöll att det var ju ändå hens tänder, så om hen nu godkände att de drog ut  dem...
    Snart förstod hen emellertid att det inte alls var hens tänder utan tandläkarnas.
När bryggorna väl var på plats, visade det sig att de inte satt som de skulle. Tandläkaren, som nu ansåg att man sugit ut så mycket pengar man kunde ur det här garnityret, drog ut tänderna och ersättade dem med löständer.

Nu hör min anhöriga till den sorten som, när tandläkarna meddelade att hen skulle få pengar tillbaka för att de hade tagit för mycket betalt, kände sig närmast förolämpad och ringde till mig för att berätta att hen minsann inte alls hade betalat för mycket.
  Jag så åt min anhöriga att hen inte var klok, hålla käft och ta emot pengarna.

Själv väntar jag fortfarande på att min tandläkare ska ringa och tala om att jag ska få pengar tillbaka eftersom jag betalat för mycket. 


Inga kommentarer: