fredag, maj 04, 2018

Kvällsmat på campingen

På campingen

Kapitel 18 i vilket våra campare upptäcker att kriser förenar. 

Det är kväll på campingen. De sitter i restaurangen allihop: holländskorna, den rödbrusige mannen och hans fru, den utmärglade och hans dito, till och med tyskarna är där. Alla har de till synes slumpartat kommit till restaurangen för att äta kvällsmat.
"Nu när vi  har en så bra restaurang här på alldeles här på campingen, då ska man väl också utnyttja den, tänkte vi."
   "Jojo." tänker Claudille, "Nyfikna jävlar, det är vad ni är."
Hennes son sliter i köket med maten och själv tappar hon upp öl ur kranen bakom baren. Bauer-prinsessan torkar av disken för vilken gång i ordningen denna dag.

När Claudille tog upp beställningarna frågade Den utmärglade om hon hade hört något från WCT-mannen och den ilsket rödhåriga. Visste hon hur det hade gått med henne och vad var det egentligen som har hänt. Var det en stroke? En infarkt?
Det hade varit tyst i restaurangen när han hade frågat. Det hade nästan gått att höra det koncentrerade lyssnandet i lokalen, det och ett "gnidande" ljud från en torkduk som långsamt och regelbundet dras över en bardisk.
   "Nej, jag har inte hört något. Men han brode väl komma tillbaka när som helst nu. Då får vi väl höra."
   Inte heller Claudille kan komma ihåg vad WCT-mannen heter. Han måste ha skrivit in sig i liggaren inne på kontoret när han kom farande i sin gamla, blå Volvo men hon kan inte minnas vad han hade skrivit. Hon ska titta efter någon gång. Hon kan ju inte kalla honom för WCT-mannen när hon pratar med de andra gästerna, då kunde de ju börja tro att hon inte kom ihåg deras namn heller och det skulle ju inte se bra ut.
   Inte för att hon kommer ihåg deras namn. Det är tredje året som den utmärglade och hans tjocka fru bor på campingen tillsammans med den rödbrusige och hans stripiga hustru, det vet hon men vad de heter, nej.

Så har de alla väntat på WCT-mannen, man har ätit så långsamt man kan men det har inte hjälpt. Man har ätit efterrätt och druckit kaffe, beställt in drinkar och börjat tala med varandra över borden, så där som man bara gör vid kriser och katastrofer och som den rödbrusiges fru oväntat sgäger, oväntat eftersom hon nästan aldrig säger något alls:
   "Vi är ju ändå så nära varandrar här." Hon vifftar lite vagt med händerna framför sig liksom för att ursäkta detta att hon faktiskt pratar.
   "Så när det händer något så här är det som..." Hon vinkar vidare lite tafatt med båda händerna.
   "Jaaa", instämmer de andra, "visst är det som..."

Claudille står bakom sin bardisk och känner att hon tittar på dålig teater. Sonen har för länge sedan begett sig hemåt och bredvid henne i en stol sover Bauer-prinsessan Sonja med Paul, Claudilles racka till hund i famnen. Claudille vet inte om det surrande ljudet hon hör kommer från henne eller hunden.
Till slut sluddrar samtalen i restaurangen så högljutt att när WCT-mannen far förbi in på campingen i en taxi är det ingen som lägger märke till honom.


På campingen är min practise för i år. Tanken är att jag varje fredag klockan 15:00 ska publicera ett inlägg om mina campare här på bloggen. Inlägget har jag veckan innan skrivit i min anteckningsbok och det ska vara två sidor långt (i anteckningsboken). Jag har ingen aning om vart hela den här campinghistorien är på väg. Det händer att jag inte har en aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig ner med anteckningsboken, men något kommer det alltid. Har jag tänkt något innan är det aldrig det som står nerskrivet när jag är klar. Men det som förvånar mig mest med den här practisen är hur oerhört ... svårt, det är att få ner det jag skrivit i anteckningsboken i datorn.
Här kan man läsa de tidigare inläggen.

1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Ser alltsammans framför mig