söndag, maj 27, 2018

Lycka är en hundbiten bok

"Den är svårt hundbiten" 
säger bibliotekarien när hon kommer upp ur magasinet med den bok jag beställt. Vi får ju inte gå ner där själva längre, vilket både är en sorg och en lättnad. 
"Vi ska ändå gallra den, så du behöver inte lämna tillbaka den. Du kan slänga den när du läst den."
Den bibliotekarien kände inte mig. Här slängs inga böcker. Det börjar snart se ut som hos de där "maniska samlarna" som visas på TV ibland i vår lägenhet. 
Och böcker av just den här författaren samlar jag på. Oavsett om de är svårt hundbitna eller inte. 

I senaste numret av Vi Läser skriver Yukiko Duke om hur hon och en vän båda är passionerade läsare men har helt olika förhållande till "boken" som sådan. Yukiko, som är dotter till en boksamlare, är  rädd om sina böcker medan vännens böcker är fulla av anteckningar, fläckar och lossnade blad. Men 
"En illa medfaren bok var inget tecken på respektlöshet utan ett nära förhållande."
citerar Duke ur Anne Fadimans Exlibris.

Och jag lutar nog mer åt det hållet,även om jag försöker undvika att äta i böckerna. Och lånade böcker är jag alltid väldigt rädd om, det är upp till ägaren om man vill vika hundöron, andra ska inte göra det.  Men det som är viktigt är insidan, historien därinne. Att stryka under och nästan läsa sönder en bok är att komma så nära den där berättelsen som det går. Det är därför jag föredrar pocket framför inbundna böcker, dem kan man ha i väskan och knöla med utan att det gör så mycket. 

För naturligtvis finns det böcker som man inte ritar i eller bryter ryggen på, som till exempel den fina signerade och illustrerade specialutgåvan med Tranströmer-dikter på franska, som jag fick när jag fyllde år. Den ligger i finboksskåpet som en undangömd skatt. På ett sätt känns det nästan som ett slags slöseri. Det är inte en bok man kommer nära. Man tar ut den ibland med försiktiga händer och bläddrar i den vid ett bord för att den inte ska fara illa. Men något "nära förhållande" blir det alldrig. 
Det är den för fin för. 
   Annat är det med den svårt hundbitna boken som ligger i traven bredvid min säng. Vi kommer att stå varandra mycket nära. Det är jag säker på. 


Inga kommentarer: