lördag, maj 12, 2018

Livet, universum och Heidelberg

I går fyllde jag 43 år.
För något år sedan var det lite hallå om att vi nu hade nått fram till det år som gestaltades i Tillbaka till framtiden -filmerna. Jag har för länge sedan passerat de åldrar, som jag som ung fantiserade om hur det skulle vara att uppnå. 43 var en ålder så hög att den inte gick att föreställa sig.
Nu när jag väl är där tycker jag kanske inte det är något särskilt med att ha hållit sig vid liv i 43 år.
Vad som är mer imponerande är att mina föräldrar, som har årsdag samma dag, har varit ett par i 60 år. Ett helt liv som min mamma utrycker det hela.

Så slår det mig plötsligt att var det inte 42 som var svaret på frågan om livet, universum och allting, enligt Liftarens guide till galaxen.
Innebär det alltså att jag under det gångna året borde ha haft tillgång till detta svar?
Var 42 den ålder då jag var på toppen av min möjliga insikt om tillvarons mysterium?
Låg den kunskapen och hovrade strax ovanför vänsterörat hela detta år och var jag så distraherad av det vanliga ekorrhjulandet att jag inte märkte det och kunde sträcka ut en hand och fånga det?
Går det utför nu?

Något annat som hänt samma datum men 19 år innan jag föddes och två år innan mina föräldrar blev ett par, är inspelningen av sången  I Heidelberg. Den ingick i "soundtracket" till filmen I sjunde himlen, från samma år. Den sjungs av Sickan Carlsson när hennes karaktär genom går en ytterst märklig personlighetsförändring i just Heidelberg.
Kanske är den, i sin klämkäcka galenskap, ett slags svar på frågan om livet, universum och allting.
Det är åtminstone det svar vi håller oss till idag.


1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Grattis på dig unga flicka. Du ska inte inbilla dig att man blir klokare och klokare ju äldre man blir. man blir bara dummare och surare och surare men än har du många år av ungdom. Annat är det med mig som snart fyller 70 och gruvar mig alldeles hemskt. Nu väntar bara krämpor och rynkor och allmän osynlighet