Lucka 1: Det oändliga behovet av tröst

- Nostalgikalendern 2024

Denna ambitiösa julkalender har inte bara för avsikt att trösta våra söndrade själar med hjälp av lite regression och ett tema utöver själva nostalgin, nämligen barn- och ungdomens läsupplevelser. Den har också en kurva. Den kurvan går från mörker till ljus, otrygghet till den yttersta tryggheten; från tröstlöshet (sic!) till fullständig tröst om man så vill. 

Eftersom det här är lucka ett är det den alldeles svartaste luckan. Värre än så här blir det alltså inte.

Vanligen läste jag ofta om böcker. Det hade väl något med tryggheten att göra redan då, antar jag, att komma tillbaka till välkända platser. Men det fanns en bok jag aktade jag mig för. Det var Vem kan trösta knyttet? av Tove Jansson.

Jag var ett sådant barn som varje kväll såg till att alla mina nallar och dockor satt så att de hade någon att prata med under natten. Ingen skulle vara ensam. Och detta arma knytt var så ensamt att det skar i hjärtat på mig bara jag såg boken på biblioteket. Att det (SPOILERALERT!) ordnade upp sig för Knyttet på slutet mindes jag inte. Knyttet blev tröstat när han behövdes för att trösta någon annan. Ett tänkvärt slut om att växa med uppgiften.