Lucka 9: Det stora obegripliga

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe var till att börja med en radioteater som Gripe skrev ihop med Kay Pollack. Den gick i repris som sommarlovsföljetong i flera omgångar i min barn- och ungdom. Ett år var jag inte hemma och kunde lyssna den tid den sändes, så jag bad min mamma att spela in den åt mig (på kassettband). Min mamma var hemma på dagarna och bakade kakor till ett kafé som hade hembakat som profil. Radion som spelade in Tordyveln stod bredvid bakbordet och när jag sedan lyssnade på banden kunde jag höra fräsande störningar från min mammas elvisp. Det gav en extra spänning åt en berättelse som delvis handlar om att få in konstigheter som de dödas röster på band. 

I boken/radioteatern läser Jonas en bok som heter De döda talar på band. En bok som jag länge trodde Maria Gripe hittat på. Så döm om min förvåning när jag för bara några år sedan kröp runt i golvhöjd i bibliotekets arkiv på jakt efter böcker om antroposofi (?) och plötsligt låg öga mot öga med boken ifråga, en cerise-färgad historia där Claude Tholin redogör för sina inspelningar av dödas röster. Det kändes som om det där Stora Obegripliga talade till mig där på det dammiga källargolvet. Nu har jag också läst samma bok som Jonas, men några röster från avlidna person har jag ännu inte hört i någon inspelningsform. 

När jag läste Antikens kultur och samhällsliv i Uppsala hade UNT en liten artikel om teorin att röster från kruktillverkare från forna tider bevarats i krukan som snurrade som en vinyl-skiva på drejskivan när den blev till. Jag minns tyvärr inte riktigt hur de menade att den inspelningen skulle ha gått till men mina föreläsare på kursen fnös föraktfullt åt det hela. Min lärare på keramikkursen, där jag gick och fåfängt försökte lära mig att tillverka krukor, var däremot eld och lågor. Ett exempel på hur vetenskapen dödar magin i tillvaron. 

Nu spelas även Tordyveln flyger i skymningen in som film. Kanske, men bara kanske, kommer jag att se den.