Lucka 14: Gud

- Nostalgikalendern 2024

Mycket av humorn i Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker känns som den är avsedd för vuxna. Eller också hade Holmberg högre tankar om barn än vad jag har. Ture Sventon har jag emellertid ganska höga tankar om, jag har nämligen haft en religiös upplevelse i sällskap med honom.  

Detta hände sig vid den tiden då jag studerade i Uppsala. Det var en tid då jag var mycket stressad och allmänt ångestriden. Det satt en isbjörn på mitt bröst och gjorde det svårt att andas. 

    En dag gick jag ut på promenad  i området där jag bodde. Min dåvarande sambo åkte samtidigt iväg på föreläsning. Det var meningen att jag bara skulle ta en kort promenad för att få luft och lite rörelse innan jag gav mig i kast med böckerna igen. Det var mycket att läsa och lite tid. Stressen brann i ådrorna. Men om man inte rörde på sig ibland riskerade man ju att få hjärtinfarkt (jag var 20 år) så att sitta och läsa var ju också stressande. När jag hetsat igenom min promenad och var tillbaka utanför min lägenhetsdörr insåg jag att jag glömt att ta med mig nyckeln, det var min sambo som låst när vi gav oss iväg. Det enda som fanns i mina fickor var en tia och ett busskort. 

    På den tiden kunde man få en chokladkaka för en tia, så jag gick in på ICA Väst i Flogsta och skaffade mig en sådan. Sedan tog jag bussen in till stan och biblioteket för att sitta där och vänta tills sambons föreläsning var över och det var troligt att han var tillbaka hemma igen. Det här var innan mobiltelefonernas tid.

    Jag satte mig på barnavdelningen och smögåt min chokladkaka medan jag läste om Ture Sventon i London. Tröst i regression har vi ju talat om tidigare. Långsamt släppte stressen, isbjörnen klev av mitt bröst och jag drog djupa andetag.  Efter en stund stoppade jag förstrött ner handen i min koftficka och där...låg plötsligt nyckeln. Där hade den inte legat när jag desperat gick igenom alla fickor utanför lägenheten. 

   Det går inte att tolka detta som något annat än ett bevis på att gud finns. En gud som tittade på mig och tänkte att den där människan måste få en paus. Jag åkte tillbaka hem och fortsatt plugga, men det var lättare att andas. Isbjörnen kom förstås tillbaka igen efter ett tag, men i några timmar var jag alldeles fri.

Ture Sventon i Stockholm är en passande berättelse så här i juletid. Det är ju så här års stora nysilverligan härjar.