Lucka 2: Tröstböckerna

- Nostalgikalendern 2024

Det finns en tid i alla flickors liv då hästar är det mest intressanta som finns. Åtminstone var det så i min ungdom. Eftersom jag var pälsdjursallergiker var det enda sättet att umgås med hästar att läsa om dem. Litteraturen är en magisk kraft som gör det möjligt att uppleva till och med det omöjligt.

Den bästa hästboken var Ridsommar på Västanås av Nan Inger Östman. Den handlar om 13-åriga Jojo som åker på ridläger i tre veckor på Västanås. Och märkvärdigare än så är det egentligen inte. Men det är något med tonen och miljön i den här boken som gjort att den inte bara var en tröst för att jag inte kunde rida själv när jag var barn. Det har hänt i stunder när det varit extra tungt att jag åkt på ridläger i Västanås även i vuxen ålder. Det är det här med regressionen.

Ska sanningen fram hade jag nog större utbyte av att läsa om ridning än vad jag hade haft av att rida i verkligheten när jag var barn. Förmodligen hade jag varit livrädd för de där stora djuren. Det är nu en gång en introvert innesittande bokmal jag är, snarare än en extrovert atlet.