Lucka 10: Dönickarna

- Nostalgikalendern 2024

Det var med en slags skräckblandad förtjusning jag tog till mig familjen Kroll i Ulf Starks Dårfinkar och dönickar. Den var så oerhört olik min egen. Simone och hennes mamma Olga flyttar ihop med Olgas nya kille, Hattfjanten, och Simone tvingas byta skola. Det visar sig att e:et i Simone har ramlat bort i skolans papper och där tror man att hon är den nya killen Simon. Av någon anledning väljer Simone att spela med. Förutom det har man glömt hunden i flytten, Olga glömmer bort sin dotters födelsedag, kallar gubbar på stan för "jävla sprätt",  Simone fyller ett klassrum med gräsänder,  möbler och prylar står huller om buller. Över lag är det en ganska rörig men mycket levande familj. Enligt Simones morfar,  som rymmer från ålderdomshemmet iklädd pyjamas och ett par stulna damstövlar, och bosätter sig i Hattfjantens hus för att dö, beror detta på att familjen Kroll är ett gäng dårfinkar. Men det är bättre att vara en dårfink än en dönick, för dönickarna, de vågar inte leva. 

Jag misstänkte starkt att min familj hörde till dönickarna. Och det var ju tråkigt, kunde jag tycka, även om det var skönt att veta att ingen i min familj någonsin skulle glömma bort min födelsedag. 

Efter att ha jobbat 14 år i fastighetsbolag som hyr ut lägenheter, reagerar jag nu, när jag tittar på teveserien, på att man flyttar utan att flyttstäda eller ha haft en städbesiktning.  Det är svårt att arbeta bort dönicken i sig. 

Vid  25:40 i det här klippet finns stycket om dårfinkarna och dönickarna.