Elena Ferrante och den sista meningen
Den första meningen brukar ju vara en fix idé inom skönlitteraturen; att den första meningen är direkt avgörande för en roman. Även om Bodil Malmsten säger att Myten om förstameningen är en myt för att den inte är sant.
Hur det än är med det så har den sista meningen varit direkt avgörande när det gäller mitt förhållande till Elena Ferrantes böcker om väninnorna Lenù och Lila. Den första boken Min fantastiska väninna läste jag i juni under semestern. Av någon anledning hade jag inte några större förväntningar på den, men "man borde ju ha läst den". Snart var jag i alla fall helt uppslukad av Lenù och Lilas våldsamma kvarter och motvilligt fascinerad av Lenùs fantastiska väninna som det är så svårt att tycka om men som man ändå inte kan komma undan.
Ändå kände jag att det kanske räckte med att läsa den där fösta boken. Då hade jag ju i alla fall läst Ferrante och "det borde man ju ha gjort". Ända till det sista kapitlet kände jag så, ända fram till den sista meningen. I och med den sista meningen vände allt. Så fort jag läst den visste jag att jag oundvikligen måste läsa nästa bok. Väl hemkommen från semestern ställde jag mig i kö för Hennes nya namn, på biblioteket.
Det var så lång kö att jag glömt bort att jag stod i den när det väl plingade till i telefonen att jag hade en bok att hämta.
Den sista meningen i Hennes nya namn hade samma tvingande effekt på mig, även om jag inte ville utropa "Men det är ju oerhört!" som förra gången. Så nu står jag på kö för den tredje boken och är oerhört nyfiken på dess sista mening. Vid det här laget är jag så involverad i relationen mellan Lenù och Lila att jag har bestämt mig för att läsa hela serien. Förmodligen har jag glömt det beslutet när jag väl får tag i Den som stannar, den som går.
Jag har plats 42 i kön.
Naturligtvis går det att köpa böckerna, pocketen kostar 54 kronor på Adlibris. Men av någon anledning känns det som om det är så här det ska gå till. De ska liksom smyga sig på mig, böckerna.
Hur det än är med det så har den sista meningen varit direkt avgörande när det gäller mitt förhållande till Elena Ferrantes böcker om väninnorna Lenù och Lila. Den första boken Min fantastiska väninna läste jag i juni under semestern. Av någon anledning hade jag inte några större förväntningar på den, men "man borde ju ha läst den". Snart var jag i alla fall helt uppslukad av Lenù och Lilas våldsamma kvarter och motvilligt fascinerad av Lenùs fantastiska väninna som det är så svårt att tycka om men som man ändå inte kan komma undan.
Ändå kände jag att det kanske räckte med att läsa den där fösta boken. Då hade jag ju i alla fall läst Ferrante och "det borde man ju ha gjort". Ända till det sista kapitlet kände jag så, ända fram till den sista meningen. I och med den sista meningen vände allt. Så fort jag läst den visste jag att jag oundvikligen måste läsa nästa bok. Väl hemkommen från semestern ställde jag mig i kö för Hennes nya namn, på biblioteket.
Det var så lång kö att jag glömt bort att jag stod i den när det väl plingade till i telefonen att jag hade en bok att hämta.
Den sista meningen i Hennes nya namn hade samma tvingande effekt på mig, även om jag inte ville utropa "Men det är ju oerhört!" som förra gången. Så nu står jag på kö för den tredje boken och är oerhört nyfiken på dess sista mening. Vid det här laget är jag så involverad i relationen mellan Lenù och Lila att jag har bestämt mig för att läsa hela serien. Förmodligen har jag glömt det beslutet när jag väl får tag i Den som stannar, den som går.
Jag har plats 42 i kön.
Naturligtvis går det att köpa böckerna, pocketen kostar 54 kronor på Adlibris. Men av någon anledning känns det som om det är så här det ska gå till. De ska liksom smyga sig på mig, böckerna.
Kommentarer