Nostalgikalendern - Lucka 4

det är min förbannade rättighet att ha rast

Som en följeslagare genom nästan hela 90-talet var den. En vän som hjälpte oss att kliva över på andra sidan det fruktade millennieskiftet och upptäcka att allt var precis som det varit förut; Freja tuffade fortfarande fram på Östersjön, Joker stod  fortfarande i baren och Gustav fanns som alltid trygg i maskin.

Det är naturligtvis megasåpan Rederiet som sändes mellan 1992 och 2002 jag talar om.
Till en början var det mammas och  min torsdagstimme. Vi tittade på den tillsammans på TV:n i  mina föräldrars sovrum. När jag flyttade hemifrån 1993 hade jag de första åtta månaderna ingen TV. Jag tyckte att TV:n tog upp allt för mycket av min tid på ett negativt sätt; jag fastnade framför den när jag kunde göra viktigare saker. TV:n var förslöande, man satt loj och matades med färdiga bilder istället för att skapa något själv. Ändå hände det att jag åkte hem på torsdagarna för att titta på Rederiet med mamma.

Jag var inte Rederiet trogen under alla de här åren, det fanns perioder då jag inte följde det, men förr eller senare återvände jag alltid. Det fanns ju hela tiden där. Under en period sjöng jag i kör på torsdagarna och hann bara se den sista kvarten när jag kom hem. Det fanns inte play på den tiden och av någon anledning föll det mig aldrig in att jag skulle titta på reprisen. Rederiet var torsdagskvällar, det var bara så.